Riksbanken tog fasta på ljusglimtarna i svensk ekonomi när den i veckan meddelade att den viktigaste styrräntan – reporäntan – lämnas oförändrad. Dessutom signalerade banken att några räntesänkningar inte planeras framöver.

Beskedet kom trots att ny statistik sedan förra mötet i februari visar att ekonomin gjorde en oväntat kraftig djupdykning i slutet av förra året.

Men Riksbanksledningen hävdar att fallet var tillfälligt och att det så småningom kommer att bli bättre. Den tror inte heller att arbetsmarknaden kommer att försämras så mycket. Eftersom det värsta ligger bakom oss är det bäst att låta räntan ligga kvar, anser chefen Stefan Ingves.

Riksbanken gör därmed en helt annan bedömning än de flesta andra. Prognoserna för inflationen, tillväxten och arbetslösheten talar nämligen entydigt för att efterfrågan bör stimuleras genom ytterligare räntesänkningar. Dessutom står det nu klart att avtalsrörelsen inte kommer att ge några löneökningar som hotar leda till inflation.

Majoriteten av direktionsledamöterna har dock börjat fästa allt större vikt vid annat än bankens huvuduppgift: Enligt riksbankslagen ska Riksbanken verka för stabil prisutveckling, vilket definieras som att inflationen ska hållas nära målet på två procent. Dessutom ska direktionen – i den mån det inte äventyrar inflationsmålet – stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken, som hållbar tillväxt och hög sysselsättning.

Men i protokoll och anföranden ­framkommer att en rad andra saker numera används som argument mot räntesänkningar.

Räntan måste hållas uppe för att förhindra att bostadspriserna och hushållens skuldsättning stiger för snabbt, har det hetat. Ingves påpekade även denna gång att skulderna fortfarande ökar snabbare än inkomsterna. Men forskning visar att Sverige inte verkar ha ett direkt samband mellan reporäntan och hushållens belåningsgrad.

Andra argument som hörts är att det är farligt att ha en låg ränta under en lång tid samt att en jämn utveckling av styrräntan är en fördel, eftersom stor ryckighet påstås skapa oförutsägbarhet. Problemet med dessa argument är att räntan går från att vara ett medel för att uppnå en god ekonomisk utveckling till att bli ett mål i sig.

Det hela kan framstå som en rent akademisk diskussion ­– om det inte vore för att en överdrivet stram penningpolitik ger högre arbetslöshet. Att inflationen under 2000-talet har legat på 1,6 procent betyder att Riksbanken konsekvent tenderar att skjuta under målet. Av veckans besked att döma verkar den fortsätta på den inslagna vägen.