Tänk om vi hade Sara Lidman bland oss i denna skammens tid när allt säljs ut och försvinner! Och i klimatdebatten! Igår var jag och hörde Sverker Sörlin föreläsa om hennes talekonst, han var inbjuden av Sara Lidman-sällskapet. Och det blev både muntert och tankeväckande.

Framför allt kunde Sörlin visa att det religiösa tonfallet i hennes engagemang inte bara var ett utanverk – om nu nån trott det – utan bygger på en övertygelse om att nånting viktigt gått förlorat och måste ställas till rätta, men att de flesta inte fått upp ögonen för hur illa det är ställt.

Så här sa han ordagrant: ”Hon visar hur det skulle kunna vara om vi inte vore så instängda i våra egna föreställningar.”

Sen hade han också en hel del skarpa iakttagelser av hur hennes oerhört noggrant förberedda tal var uppbyggda.

Dels tekniken att blanda samman ”här” och ”där” för att nå fram till nånting allmänmänskligt – ja till och med det som sextonhundratalsmystikern Jakob Böhme kallade ”den inre människan”.

Dels att låta det enskilda fallet bli allmängiltigt. Den vietnamesiske självmordsbombaren är inte ett särfall utan representerar alla människor.

Kort sagt en politik som bygger på ordet ”sam-” i ”samvete”. Och en retorik som för oss tillsammans – eller stöter bort många. ”Det kröp av obehag i mig”, lär Jan Myrdal ha sagt om Saras brandtal.

Det finns inte mycket på YouTube, men det här klippet ger åtminstone en glimt av vilket intryck hon kunde göra: