Det är torsdag kväll i Stockholm. En av de första där man kan ana vårens ankomst. Jag sitter hemma. Tänker att jag ska lägga mig tidigt. Men min kompis ringer. Hon vill fira våren och sin inlämnande tenta med ett glas vin och prat om livet. Jag tvekar. Men snörar till slut på mig mina sneakers och går mot tunnelbanan.

Genar bakvägen. Går på bron över gångvägen. Där nedanför står en kille. Ser honom inte förrän han visslar på mig. Fullt synlig i skenet av gatlyktorna. Ser ut som vem som helst. Jeans och t-shirt. Några år äldre. Han skulle kunna vara min storebror. Ropar på mig. Och jag ser åt ett annat håll. Försöker låtsas som om han inte finns. Vi vet ändå båda två att jag hör vad han säger. Hör hans kommentarer om min kropp. Han säger att han tycker om mig. Jag skyndar på stegen. Lyfter upp blicken. Då ropar han ”Vad kostar du, tjejen?”

Jag stelnar till. Det går en evighet. Det går en millisekund. Reagerar instinktivt. Skriker ”Fuck you, jävla as!” så att det ekar mellan husen. Han skrattar. Står kvar. Jag går med ­brännande kinder vidare. Känner mig smutsig. Tycker det äldre paret jag möter vid nästa gatukorsning kollar konstigt på mig. Hans fyra ord rubbar min balans. Får mig att se på mig själv med nya ögon. Funderar över vad jag kostar. Om min kropp har ett pris. Inser att någon, just tänkt tanken att jag skulle kunna vara en handelsvara.

Jag kan argumentera med mig själv. Intellektuellt säga att skulden inte alls är min. Att min kropp inte är till salu. Att jag inte borde skämmas. Likväl känns det plötsligt svårare att andas. Likväl rannsakar jag mig själv. Tänker att jag kunde gått en annan väg. Borde sagt ifrån från början. Borde skrikit något smartare än ett pubertalt ”Fuck you!”.

Dagarna efter ser jag filmen Kairo 678 om tre egyptiska kvinnor som gör motstånd när de utsätts för ­sexuella trakasserier. De lever så olika liv. Samtidigt är deras berättelser så lika. Sprängkraften som uppstår när de börjar prata med varandra om sina upplevelser. Berättar om rädsla, skuld och ilska. Utarbetar strategier för försvar. Börjar slå tillbaka.

Deras motstånd målar om kartan, i alla fall lite grann. I alla fall för en stund.

Alldeles för ofta får jag höra att jag inte ska ta åt mig. Att jag inte ska bry mig om män som går över gränsen. Energislöseri att lära gamla hundar sitta, sägs det. Det gör mig mer ledsen än kommentarerna och händerna på ovälkomna ställen. Förväntan att frikoppla min kropp från mina känslor. Att döva larmet när ens gränser kränks. Det kan väl knappast anses vara en bra försvarsstrategi. Säg det land som vunnit ett krig genom att titta åt ett annat håll.

Jag förstår att man varken vill, vågar eller kan skrika försvarstal när man promenerar genom stan en vanlig torsdagskväll. Skulden är fortfarande inte vår. Men jag tänker att varje gång det vrålas ”Fuck you” har också vi målat om kartan lite grann.