Bombina bombast tar sig ton och satsar på det storslagna i Candide. De vill visa att ung teater inte behöver vara liten, billig och intim.

Foto: Leif R Jansson

Optimister De får inte betalt – och de vågar inte ens drömma om fasta jobb. Ändå satsar de unga teaterarbetarna i Bombina Bombast helhjärtat på scenen.
– Man måste vara både optimist och en aning naiv för att ge sig in i det här, säger Stefan Stanisic, en av grundarna till föreningen som gör storslagen teater av Voltaires satiriska idéroman Candide.

”Du får och KAN bli vad du vill. Men skådis får du bara bli om du måste”. Det sa Emma Bexells mamma, som är teaterkritiker, när dottern växte upp. Några år senare slår sig Emma ner i Riksteaterns loge med målarfärg ända upp i ansiktet. Skådespelare blev hon inte, men väl dramaturg.

Det är fyra dagar kvar till premiären på Candide och hon målar rekvisita tillsammans med regissörerna Stefan Stanisic och Fredrik Gustafsson i väntan på att skådespelarna ska droppa in. Hela andra akten ska repeteras i dag, men det kommer att bli svårt eftersom flera skådespelare är borta. Inte ens huvudpersonen har dykt upp när repetitionerna startar.

– De har andra jobb som de måste sköta för att få ihop pengar till hyran. Det är tråkigt, men vi måste ju leva också, säger Emma Bexell.

Som dramaturg är hon ansvarig för själva texten och replikerna i föreställningen. Från början var hon med och förvandlade romanen Candide till dramatik, och nu deltar hon i alla repetitioner för att se så att texten lever på scen. Samtidigt pluggar hon heltid på danshögskolan och jobbar på ett kafé.

De båda regissörerna pluggar dramatik på heltid. Fredrik Gustafsson är även timanställd på ett gruppboende, medan Stefan Stanisic jobbar extra i en videobutik.

– Du kan ju få se min kalender, säger Stefan och skrollar mellan veckorna i sin iphone.

Inte en arbetsdag under tolv timmar syns till, och så här inför premiären blir det arbete nästan dygnet runt. Fredrik Gustafsson har hunnit med ett 38-timmarspass på gruppboendet veckan innan. Som timanställd säger man ja till all tid man får, förklarar han. Men att sluta med det oavlönade teaterarbetet är inget alternativ för någon av dem.

– Nej, vi tänker inte ge upp. Vi ska få betalt. Så är det bara. Vi satsar hårt och har gjort en femårsplan för hur det ska gå till, säger Emma Bexell.

Men just nu är gratisjobbet en förutsättning för att föreställningen ska bli av, kulturbidrag är näst intill omöjliga att få för unga oetablerade teatergrupper.

Biljettintäkterna täcker precis lokalhyran på Södra teatern i Stockholm. Att spela på en stor och välkänd scen är viktigt för gruppen som vill visa att ung teater kan vara storslagen och på riktigt – och inte bara liten, intim och billig.

– Men i vilken annan bransch förväntas man jobba gratis? Tyvärr ses teater ofta som en hobby, eller något man prövar på ett kort tag innan man får ett riktigt jobb. Men vad skulle världen vara utan kultur? Vi gör ett viktigt jobb, säger Stefan Stanisic.

Totalt arbetar 31 personer mellan 20 och 30 år i uppsättningen av Candide. De flesta har både utbildning och erfarenhet och alla satsar seriöst på teaterjobbet. Men ännu kan ingen av dem försörja sig på det. Det är en blandning av frilansuppdrag, studiemedel, och andra jobb främst inom omsorgen och i servicesektorn som håller dem flytande.

– Det är sjukt att det ska vara så, säger Ana Stanisic, som spelar sex roller i uppsättningen.

När Ana Stanisic gick teatergymnasium sa lärarna att man får räkna med att vara fattig och jobba gratis åtminstone tio år innan det lossnar. Nu ska hon söka in till scenskolan, men om hon inte kommer in ska hon studera på högskolans kulturentreprenörsprogram i höst.

– De säger ju hela tiden att vi måste bli våra egna kulturentreprenörer och då är det väl bra att kunna marknadsföring, ekonomi och sånt.

Just orden kulturentreprenör och sponsring från näringslivet, som kulturministern upprepar som en lösning på bristen på pengar i kultursektorn, är något de unga teaterentusiasterna ofta återkommer till. De flesta är skeptiska. De är övertygade om att kulturbidrag behövs om teatern ska överleva, och de hade gärna velat ha trygga anställningar som i de flesta andra branscher.

– Visst finns det ett fåtal fasta jobb på de stora institutionerna, men de blir bara färre och färre för varje år, säger Karin Franz Körlof, skådespelare.

Bombina Bombast har försökt att följa kulturministerns råd. Föreningen ringer ständigt runt till företag och försöker få sponsring, men oftast går det trögt.

– Vi har fått lite material, men inga pengar. Det är på en nivå så att vi blir glada när vi får ett nej tack-mejl. De flesta bryr sig inte ens om att svara, eftersom vi inte har något affischnamn att skylta med, säger Stefan Stanisic.

Men trots att förutsättningarna är så dåliga att det verkar omöjligt att sätta upp en stor föreställning är det just det Bombina Bombast gör. Med många skådespelare, dansare, musiker och specialkomponerad musik, maskörer, kostymörer, tekniker och alla andra som behövs, vill de visa den kapacitet som finns bland unga teaterarbetare.

Och det är ingen slump att de valt just den politiska satiren Candide, om en ung adelsman som är övertygad om att han lever i den bästa av världar trots att han möter världens alla olyckor.

– Vi är optimister. Annars hade vi inte gjort det här, men vi vill också visa att bara optimism inte räcker. Det krävs handling om något ska hända, säger Emma Bexell samtidigt som skådespelarna och dansarna radar upp sig på scenen.

Musikerna stämmer upp en medryckande tivolimusik och repetitionerna inleds, med ett storslaget musikalnummer i den bästa av världar.

Fakta

Bombina Bombast

• Bombina Bombast är en ideell förening för unga kulturarbetare. Den grundades för två år sedan just för att sätta upp Candide, men det har blivit två andra uppsättningar på vägen och ytterligare två är planerade i höst. Föreningen har haft två föreställningar av Candide i Stockholm, men hoppas på att få sätta upp den fler gånger framöver.

• Namnet är taget från klockgrodan, Bombina Bombina, en liten groda som låter mycket, vilket rimmar väl med föreningens mål – att trots små resurser synas och höras i kulturlivet.