Carmenfebern sprider sig i Sverige och man kan undra varför. Norrlandsoperans uppsättning, som nyligen premiärvisades, är den fjärde inom ett år efter Opera på skäret i Bergslagen, Kungliga operan och Malmö opera. Förmodligen är det så att Carmen, världens mest spelade och älskade opera, är det säkra kort som de nedskärningsdrabbade operahusen ser som en räddningsplanka. Åtminstone på kort sikt. Men för att dra fulla hus gäller det förstås att presentera en Carmen som berör och väcker känslor.

I Norrlandsoperans nytolkning, som nyligen premiärvisades i Umeå, förflyttas handlingen från 1800-talets cigarettfabrik i Spanien till Umeås förort Ålidhem. Här bor Carmen i en hyreslägenhet och arbetar som receptionist på ett försäkringsbolag.

Här har 1800-talets soldatstruktur och hirearki förvandlats till samtida företagshierarki. Lekfullt fokuseras bilden av manlighet men bilden av jämställdhet och frihet är tyvärr inte lika tydlig. För i Carmens kök bakar kören, i vippiga 50-tals klänningar, cupcakes i långa banor och så gör även Carmen. Och man undrar: Vad gör 1950-talets hemmafruar och kvinnoförtryck i en samtida uppsättning där huvudrollsinnehavaren kämpar för jämställd kärlek?

Och även om blodet sprutar som på splatterfilm före paus så är det mycket blodfattigt på kärleksfronten. Man förstår inte hur Susanna Levonens Carmen har förälskat sig i Daniel Franks nedtonade Don José. Flörten och laddningen är som bortblåst. Passionen obefintlig. Och man tänker: Hur gick det här till? när de tafatt hånglar i kökssoffan.

Flytten av Carmen från 1800-talet till nutiden är dock en god idé. För kärlek- och jämställdhetsfrågor brottas vi ju fortfarande med och i bästa fall kan detta göras mer begripligt i en samtida version.

Röstmässigt och orkestermässigt går det på räls i Norrlandsoperans Carmen. Men storyn, förvandlad till ett sömnigt farsartat spektakel, lämnar tyvärr alltför många frågetecken och lösa trådar för att bli en publikmagnet.

Yvonne Rittvall

Läs också...

... Bengt Erikssons anmälan av Carmen i Malmö.