Driften av S:t Görans akutsjukhus i Stockholm – en affär på 15-20 miljarder – ska upphandlas helt utan insyn. Affären görs obegripligt nog upp direkt mellan en handfull tjänstemän och anbudsgivarna.

Utan någon insyn är världens hittills största upphandling av skattefinansierad välfärd på väg att slutföras. Platsen är Sverige och försäljare är Stockholms läns landsting.

Det är driften av S:t Görans akutsjukhus i Stockholm som nu ska för­längas, en affär som uppgår till ett värde av mellan 15 och 20 miljarder kronor.

Men Stockholms borgerliga majoritet har beslutat att inte offentliggöra några anbud förrän affären är avslutad. Tillvägagångssättet kan inte tolkas på annat sätt än att man medvetet vill avsäga sig allt ansvar för affären.

Denna jätteaffär görs därmed obegripligt nog upp direkt mellan de intresserade företagen och en handfull tjänstemän på landstinget.

De folkvalda politikernas insats är endast att ge sitt bifall när beslutet slutgiltigt tas under de närmaste veckorna.

Folkstyret har därmed i realiteten upphört att existera i frågan.

Det här är minst sagt märkligt.

Vi har just hört den styrande borgerliga alliansen i Stockholm beklaga sig över att de råkade sälja Serafens vårdcentral i Stockholm för 700 000 kronor, en vårdcentral som de nya ägarna snart sålde vidare för mer än tjugo miljoner kronor.

De borgerliga politikernas försvar var den gången att de inte visste att vårdcentralen var värd så mycket. Särskilt mycket kontroll av rimligheten i försäljningspriset gjordes alltså aldrig.

Tyvärr verkar samma linje vara förhärskande i fallet S:t Göran. Den som inget vet kan inte utkrävas ansvar för sitt beslut.

Men i fallet S:t Göran handlar det om så ofantligt mycket mer skattepengar.

Följande ordning gäller:

Total tystnadsplikt och sekretess råder kring upphandlingen av S:t Göran med hänvisning till att det rör sig om affärshemligheter ända tills en överenskommelse har slutits.

Alla politiker som deltar i beredningen måste skriva under ett papper där de förbinder sig att aldrig avslöja någonting om anbuden.

Politikerna får endast med jämna mellanrum en muntlig dragning av tjänstemännen.

Aldrig lämnas något papper ut som underlag i ärendet.

Därmed kan ingen politiker kontrollera rimligheten i anbuden hos någon oberoende instans eller revisionsfirma eftersom de är förbjudna att tala med någon utomstående.

Ursprungskravet var dessutom att bara företag som tidigare har drivit akutsjukhus skulle få lämna in anbud till jätteaffären. Detta krav ströks dock eftersom det ansågs innebära en diskriminering mot alla företag som aldrig sysslat med akutsjukvård.

Det borde naturligtvis vara mer rimligt för politikerna att tänka på sina uppdragsgivare än på företagen, och försäkra sig om att de invånare som i framtiden behöver sjukhusvård får den bästa möjliga vård för de miljarder som företagen hämtar in av våra skattepengar.
Att företagen kommer först och S:t Görans patienter i andra hand är helt enkelt fel ordning.

När nu tjänstemännen presenterar sitt förslag på vilket företag som de anser vara bäst lämpat ska Stockholms politiker, samma dag och utan möjlighet att kontrollera rimligheten i något av anbuden, säga ja eller nej till förslaget utan att ha fått ta med sig ett enda papper ut från något möte.

Det hade inte behövt gå till på det här sättet. Enligt offentlighets- och sekretesslagen finns nämligen en möjlighet att offentliggöra anbuden så snart samtliga anbud är lämnade. Men Stockholm har valt att inte använda sig av denna möjlighet.

Hur rimmar då detta med hur det brukar gå till när privata affärer görs upp? Man kan ju hävda att sekretess är vanligt mellan privata företag.

Det stämmer, men inget privat företag skulle kunna genomföra en affär som kommer att kosta bortåt 20 miljarder kronor utan att ens låta ägarna själva få någon möjlighet att kontrollera uppgörelsen i förväg.

Ägarna är i detta fall inga aktie­ägare, det är alla skattebetalare som måste kunna förlita sig på att valda politiker i deras namn fattar rätt beslut. Det är svårt att se att ledningen för ett privatägt företag skulle kunna teckna ett liknande avtal utan att släppa in ägarna.

När välfärden läggs ut på marknaden är det rimligt att åtminstone de grundläggande krav som finns på marknaden också ställs på våra folkvalda politiker.