Klicka på bilden för att se den i större format.

Industrins märke för lönehöjningarna har historiskt sett träffat det samhällsekonomiska löneutrymmet ganska väl. Arbetsgivarna har fått betala vad de har råd med.

En het debatt pågår om i vilken grad de löneökningar som parterna inom industrin enats om ska vara normerande för resten av arbetsmarknaden. Och statliga Medlingsinstitutets besked är att det inte tänker medverka till avtal som ligger högre än industrins.

Men hur rätt har detta märke träffat sedan industriavtalet undertecknades 1997?

Enligt Arbetets egen genomgång har industrins parter visat god precision – sett över hela perioden.

Vår granskning skiljer sig från de sammanställningar som regelbundet görs av Medlingsinstitutet och andra. De undersöker om löneökningarna inom den blågula industrin har påverkat konkurrenskraften.

Arbetet har i stället tagit avstamp i statliga Konjunkturinstitutets sätt att beräkna det samhällsekonomiska löneutrymmet i Sverige. Enligt institutet bestäms arbetsgivarnas betalningsförmåga av dels näringslivets produktivitetsutveckling, dels prisökningarna. Men det är inte det vanliga inflationsmåttet som används, utan ett mått som mäter i vilken grad företagen kan tillgodogöra sig dessa prisstegringar. Det kallas förädlingsvärdepriset.

Enligt detta sätt att räkna har löneutrymmet ökat med 59 procent sedan avtalet slöts 1997. Samtidigt har de nominella lönerna inom industrin stigit med 60 procent. Och den allmänna löneutvecklingen uppvisar nästan samma trend.

Däremot ser det annorlunda ut om man delar de 14 åren i två perioder. Under de första sju åren, 1998– 2004, tog parterna i i underkant. Däremot blev lönehöjningarna högre än det framräknade utrymmet de påföljande sju åren.

Bakom de tvära kasten ligger stora svängningar i produktiviteten – värdet på det som produceras per arbetstimme: Den steg med 29 procent den första perioden, för att sedan utvecklas betydligt långsammare.

Fallande priser på svensk export bidrog dock till att svenska företag och löntagare inte fullt ut kunde dra nytta av den ökade effektiviteten. Löneutvecklingen har därför varit förhållandevis jämn under hela perioden.



Den ryckiga produktiviteten illustrerar också varför löneutrymmet är något som ska bedömas över en period av år, snarare än år för år. Produktiviteten kan gå upp med sex procent ett år, för att falla med fyra procent några år senare. Om beräkningen då görs varje år innebär det att lönerna borde rusa ena året för att sänkas nästa.

Göran Nilsson är kanslichef på industrifackens samarbetsorgan Facken inom industrin. Han beskriver höjda reallöner som ett kvitto på att industrins parter träffat rätt med sitt märke.

– Reallöneökningarna visar att löntagarna har fått del av den faktiska tillväxt som skapats, säger han.

Hans organisation följer regelbundet hur de svenska industrilönerna utvecklas i jämförelse med omvärldens. Göran Nilsson hävdar att det är rimligt att anta att prisökningstakten i omvärlden sammanfaller med produktivitetsutvecklingen.

Nationalekonomen Lennart Erixon anser å andra sidan att uppfattningen att svenska löner ska utvecklas i takt med Europa är föråldrad.

–Att räkna på konkurrenskraft och marknadsandelar hör till 80-talet med fasta växelkurser. I den nuvarande regimen med Riks- bankens inflationsmål är det produktiviteten och löneökningarna i allmänhet som avgör. Institutioner som Medlingsinstitutet, som byggts kring det gamla synsättet, bidrar till att bevara det, säger han.

Fakta

Så här har Arbetet gjort genomgången
Uppgifter om löneutvecklingen har hämtats från statliga Medlingsinstitutet och Konjunkturinstitutet och bygger på den så kallade konjunkturlönestatistiken.
I rapporter från Medlingsinstitutet och Facken inom industrin används ofta datauppgifter från den europeiska statistikmyndigheten Eurostat och amerikanska arbetsmarknadsdepartementet statistikavdelning, Bureau of labor statistics, för att kartlägga löneutvecklingen inom den svenska industrin. Vår jämförelse visar att dessa väldigt nära följer utvecklingen i tidserien från de svenska källorna.
Den ackumulerade avvikelsen uppgår till en procentenhet år 2010, det sista året som kartläggs av alla tre källorna. Resultaten är således okänsliga för vilken tidserie över industrins löneutveckling som används.
Fördelen med de svenska, som Arbetet alltså använder, är att de även innehåller uppgifter för 2011.
I vår sammanställning undersöker vi genomgående slutliga löneökningar, vilket innebär att både centralt avtalade löneökningar och andra lokala ökningar ingår. Bakom argumenten för att använda industrin som märke ligger ett underförstått antagande om att löneglidningen inom industrin följer genomsnittet i ekonomin, något som visat sig stämma. Därför är det rimligt att granska de slutliga löneökningarna när träffsäkerheten utvärderas.
Uppgifter om produktivitetsutveckling och förädlingsvärdepris har hämtats från Konjunkturinstitutet.
Löneutrymmet har beräknats enligt modellen: Produktivitetsökning + förädlingsvärdepris = löneutrymme.