Bara drygt var tredje arbetslös får arbetslöshetsersättning. Många av dem utan ersättning är unga eller utrikesfödda. Bara drygt tio procent av de heltidsarbetande får utlovade 80 procent av tidigare inkomst vid arbetslöshet.

Hur gick det så illa? Svaret är att politi­ker­na medvetet har låtit arbetslöshetsförsäkringen förfalla. Det har grundats på sva­ga teoretiska argument om att sämre a-kassa minskar arbetslösheten, kombinerat med svag kunskap om hur arbetsmarknaden och partssystemet fungerar.

Det se­nare manifesterat i de differentierade avgifter som skulle minska arbetslösheten, men ledde till massflykt från försäkringen.

Ersättningstaket har inte höjts på tio år. Parallellt med detta har arbetsvillkoren stramats åt, studerandevillkoret tagits bort och rätten till ersättning vid deltids­ar­betslöshet skärps. Den avsedda effekten har varit att färre arbetslösa ska få inkomsttrygghet vid arbetslöshet i tron att det skulle gynna dem genom att få dem i jobb.

Men låg eller obefintlig ersättning har inte minskat ungdomsarbetslösheten. Tvärtom kombinerar vi nu hög ungdomsarbetslöshet med låg eller obefintlig arbetslöshetsersättning. Företrädare för regeringen har hävdat att detta inte är något större problem därför att a-kassan ska vara en ”omställningsförsäkring”. Budskapet har varit ”hellre lön än a-kassa”. Resultatet blev varken a-kassa eller lön för många unga.

Argumentet om omställningsförsäkring är dessutom helt befängt. A-kassan fungerar nämligen bara som omställningsförsäkring mot mer produktiva jobb när försäkringen ger ekonomisk trygghet. Då vågar fler flytta till de nya jobben eller lämna ett tryggare men mindre lönsamt arbete för att gå till ett mer otryggt men också bättre betalt jobb. Detta visas inte minst i OECD:s genomgångar av forskningen om arbetslöshetsförsäkringens effekter.

A-kassans problem är inte att arbetsmarknaden är oflexibel. De svenska parts- och trygghetssystemen bidrar till att svensk arbetsmarknad tillhör de mest flexibla i världen. Närmare en miljon ­löntagare slutar, tar tjänstledigt eller ­börjar ett nytt jobb under ett normalt år. Men när a-kassan urholkas försämras flexibiliteten.

Det märkligaste i denna debatt är dock att de åtgärder som i hög grad vidtagits för att färre ska få sin inkomst tryggad vid arbetslöshet, ska vägas upp av att för­säkringen görs obligatorisk. Om målet var att fler ska få inkomsttrygghet via ­ar­betslöshetsförsäkringen borde man ändra reglerna så att fler får ersättning, inte bara så att fler ska betala till försäkringen.

Oviljan att diskutera innehållet och villkoren i försäkringen gör talet om ­obligatorisk a-kassa till en dimridå. Det tar bort fokus från det som borde diskuteras, nämligen hur villkoren ska se ut för att vi ska gå från en a-kassa i europeisk strykklass till en som verkligen ger de arbetslösa inkomstskydd vid arbets­löshet.

Roger Mörtvik
Samhällspolitisk chef, TCO