Vem vann? Vem manipulerar oss?

Det mest skrämmande med Fredrik Gerttens självbiografiska uppföljare till filmen Bananas! (om hur nicaraguanska bananplantagearbetare processade mot mångmiljardföretaget Dole), Big Boys Gone Bananas är att man inser att de multinationella firmorna har tillgång till spetskunskap inom psykologisk krigföring och använder den på alla upptänkliga sätt för att försvara sitt varumärke, med strategier som att förfölja och misstänkliggöra kritiker och manipulera mediernas bevakning av kontroversiella frågor.

Själva filmen, som skildrar rättsprocessen efter att filmen haft premiär, uppvisar ett lyckligt slut efter år av oro, och ger på så vis hopp om demokratins makt gentemot storkapitalismen.

Avgörande insatser är bloggaren som får hamburgerkedjan MAX att sluta servera Doles produkter och när Luciano Astudillo (S) och Mats Johansson (M) ordnar en uppmärksammad visning i Riksdagen av Bananas! Till slut drar Dole tillbaka sin stämning och tvingas även medge att filmen får visas i USA, efter att en domstol slagit fast att Dole missbrukat rättsväsendet.

WE HAVE WON är slutorden i filmen, följda av ett bejublat telefonsamtal mellan Gertten och den konsult som med outtömlig energi förföljt Gertten och alla som skrivit nånting om Bananas! Men kvar finns ändå bismaken av att det finns en mörk baksida av berättelsen. Detta enda framgångsrika fall exponerer hur manipulerade vi alla är av nyhetsrapporteringen, och att det finns en expertteknologi som ser till att få saker och ting att framstå i det ljus som beställaren önskar.

Problemformuleringarna ligger först och främst i händerna på propagandister och marknadsförare, som har en alarmerande beredskap för att göra snabba utryckningar och vara först på pucken och därmed bestämma vilken vinkel som ska uppmärksammas. I det här fallet att skapa en bild av att hela Bananas! bygger på lögn och bedrägeri – en bild som snabbt blir en sanning, inte minst via att upprepas av media.

Det antyds i filmen att det bland annat är folk från hemliga säkerhetstjänster som nu jobbar åt storföretagen – världens egentliga makthavare – med manipulation av sanningen.

Så yttrandefriheten kunde räddas en gång, när det kom till öppen konflikt och Doles varumärke blev hotat.

Men hur mycket av det som blir nyheter och expertkommentarer kan vi lita på att det inte härrör från desinformationsfabriker? Och hur är det med politiker, och med beslutsfattandet inom det odemokratiska EU? Med regeringskansliet som satsar på ”kommunikation” istället för på att genomföra de demokratiska besluten? Såna tankar dyker upp när man ser Big Boys Gone Bananas. Misstankar. Misstrotankar.

Gertten skildrar en konflikt med lyckligt slut mellan två helt olika förhållningssätt. Filmen Bananas är ju inte en partsinlaga, utan en balanserad berättelse om ett åtal där alla får komma till tals, och där ingen glorifieras. Den är ett konstverk. Men när den blir föremål för juridisk prövning reduceras den till ett antal påståenden, som vore den en anklagelse. Det dialogiska och motsägelsefulla översätts till ett urval sakfrågor, med den konsekvensen att det är omöjligt att känna igen filmen utifrån vad den åtalas för.

Vad som dessutom framkommer, och förstärktes av den efterföljande diskussionen när Big Boys Gone Bananas visades på Bio Rio i närvaro av medverkande, är hur sårbar filmbranschen är med sitt beroende av finansiärer, festivaler, försäkringsbolag och fan och hans mormor, och att yttrandefrihetsproblematiken särskilt lägger an mot dessa partners som är benägna att dra tillbaka sitt stöd när det börjar osa katt.

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln