Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson bad om ursäkt, och hans sjabbel runt sjukförsäkringarna lades till handlingarna.
Men hans vägran att genomföra folkmajoritetens beslut är tyvärr ganska logisk.
Makten i Sverige har sedan ganska länge förskjutits från riksdag till regering, något Kristersson är fullt medveten om.
Så trots att riksdagen är Sveriges högsta beslutande organ och därmed överordnat regeringen, kunde Ulf Kristersson ganska lugnt strunta i riksdagens uppmaning att ändra reglerna för sjukförsäkringen.
Om riksdagen blir missnöjd så ”har den full frihet att själv lagstifta om det”, sade han trotsigt till TT.
Nu blev Kristerssons vägran genom dessa ord väl nonchalant mot den demokratiska ordningen, och hans ordval var nära att rendera honom en misstroendeomröstning som skulle kunna tvinga honom att lämna sin post.
Men oppositionen lät sig nöjas av hans ursäkt på tisdagen och var troligen ganska nöjd med det. Trots att ingenting har förändrats i sak och riksdagens beslut fortfarande inte är genomfört.
Visst finns det säkert ett inslag av ovilja att kopplas ihop med Sverigedemokraterna i de rödgrönas trots allt ganska pragmatiska inställning till att det aldrig blev någon förtroendeomröstning.
Men mera troligt är att Ulf Kristersson faktiskt uppfattade maktförhållandena i Sverige ganska rätt.
Riksdagen är på pappret Sveriges högsta beslutande organ, så långt är allt klart.
Men i praktiken ligger mycket makt hos regeringen.
I den förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons bok ”Knapptryckarkompaniet” beskrivs hur statsminister Fredrik Reinfeldt vid ett tillfälle talar klarspråk då han skäller på den moderata riksdagsgruppen.
– Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”, ska han ha sagt.
Reinfeldts avhyvling visar hur lite han värderar sina egna riksdagsledamöters arbete. De ska agera knapptryckare och hålla tyst.
Ulf Kristerssons attityd går ännu längre. Han visar hur lite han tycker att även andra partiers folkvalda är värda.
Beslutar de någonting anser han sig ha makt att strunta i det.
Och tyvärr har han till stor del rätt.
Vill han inte genomföra ett riksdagsbeslut har han alltid möjligheter att förhala det och därmed i praktiken åsidosätta svensk demokrati.
Men Kristersson väljer inte ens förhalningsvägen. Han fnyser bara nonchalant åt riksdagen.
Det parlamentariska läget med Sverigedemokraterna som vågmästare ger i och för sig regeringen en guldsits där den oftast lugnt kan räkna med Sverigedemokraternas stöd.
Eller, som Miljöpartiet nu uppmärksammat att regeringen gör allt oftare, kan de låta privata firmor ta fram utredningar som de sedan hemligstämplar.
Därmed skaffar sig regeringen ett kraftigt övertag över de knapptryckande och oinvigda riksdagsledamöterna.
Men ska riksdagen fortsätta representera dem som röstar i allmänna val och vara Sveriges högsta beslutande organ också i verkligheten, så måste makten någon gång befästas.
En minoritetsregering måste finna stöd hos riksdagens majoritet för sina beslut. De gånger den inte gör det ska det inte vara våra folkvalda som ger vika.
Så förhoppningsvis kommer nästa minister som struntar i demokratin inte lika lätt att kunna gäspa sig igenom de folkvaldas åsikter.
