Alla kriterier för att erkänna staten Palestina är uppfyllda. Under onsdagens utrikespolitiska debatt i Riksdagen kändes det till och med som att även utrikesminister Carl Bildt erkände detta.
Men samtidigt presenterade han en mycket krånglig argumentation för att visa att det ändå inte hjälper i fallet Palestina.
Carl Bildt anser inte att Palestina har uppfyllt kravet att ha full kontroll över det egna landet. Därför kan Palestina inte erkännas som självständig stat.
Däremot ansåg Carl Bildt inte att det måste finnas en fredsöverenskommelse med Israel, som folkpartiledaren Jan Björklund hävdar.
Även om Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin tog tillbaka och mildrade sitt första omdöme, ”hål i huvudet”, om Jan Björklunds ståndpunkt är det svårt att se någon folkrättslig, historisk eller över huvud taget någon brukbar grund för åsikten.
Det är inte Israel som ska bestämma när Sverige får erkänna Palestina.
Men trots att Carl Bildt tog avstånd från Björklunds argumentation hänvisade även han till Israels angrepp som ett argument för att vänta.
Samtidigt, märk väl, stöder Centerpartiet ett svenskt erkännande redan nu.
Palestinafrågan är därmed på väg att bli en ny steriliseringsfråga för regeringen.
Förnuftet är glasklart, reglerna uppfyllda, men delar av regeringen har snickrat ihop en egen tolkning som utrikesminister Carl Bildt med kryptiska argument försöker ställa sig bakom.
Det är ovärdigt ett demokratiskt utvecklat land att falla undan för andra länders påtryckningar och Carl Bildts nej till att erkänna staten Palestina förpassar återigen Sverige till en obskyr och opålitlig liten nej-sägarklick.
Minns att Sverige också fanns med i den lilla skara, bara 14 länder, som röstade nej till Palestinas medlemskap i FN-organet Unesco medan 107 länder röstade för.
Även då var det, enligt mediauppgifter, Jan Björklund som styrde regeringens beslut mot bättre vetande.
Vänsterpartisten Hans Linde tog i sitt anförande upp de fackliga rättigheterna och beskrev en verklighet vi alla vet om men sällan vill tala om, speciellt i de fall de kopplas till Sveriges och EU:s ekonomiskpolitiska avvägningar.
Men att krossa fackliga rättigheter kan aldrig accepteras, även om lönedumpning i tredje världen skapar billigare T-tröjor för oss i Sverige.
Hans Linde tog också upp det faktum att Colombia, som är det land på jorden där flest fackliga ledare har fått sätta livet till i sin kamp för bättrade arbetsförhållanden, nu är på väg att slutföra förhandlingar med EU som ska ge colombianska företag tillträde till EU:s inre marknad.
Sverige måste ställa högre krav på de avtal som sluts i frihandelns namn.
Sverigedemokraterna då?
Julia Kronlid, partiets representant i utrikesutskottet, upprepade Sverigedemokraternas krav på att Sverige visst kan hjälpa flyktingar, men helst någon annanstans än i Sverige, men i övrigt använde hon större delen av sin tid åt att värna kristna samfund lika ihärdigt som hon värnade staten Israel.
Denna framtoning sammanfaller naturligtvis med partiets antimuslimska hållning, men ändå upplevdes nog anförandet som ganska tveksamt av många SD-anhängare.
Det brukar ju inte vara en kamp för kristendomens utbredning och ett kraftfullt engagemang för staten Israel som de flesta sverigedemokrater vill höra om.
