Den lönenormerande roll som industrins parter hoppades på efter sina avtal i december har aldrig känts mer avlägsen än nu när avtalsrörelsens andra halvlek inleds. Och det är lärarna som får de tidigare överenskommelserna att blekna.
Lärarkravet är 10 000 kronor mer i månaden och att ett mycket tydligt första steg ska tas under årets förhandlingar. Någon årstakt på 2,6 procent (industrins uppgörelse) finns inte i en enda förhandlarhjärna inom lärarförbunden.
Mobiliseringen kring lönekravet och dess formulering med ett ansenligt krontalsbelopp följer ett känt mönster. För drygt 20 år sedan var det poliserna och för 15 år sedan sjuksköterskorna som mobiliserade och strejkade (sjuksköterskorna) för 5 000 kronor mer i månaden. Och satsningarna blev i det stora hela framgångsrika för båda grupperna.
Nu ska satsningen göras om 2012 och framåt med förhoppningen att också kopiera slutresultatet eller allra helst överträffa det. Kravet ligger helt i linje med lärarkårens egen uppfattning om vad som krävs för att motverka år av löneeftersläpning och återge kåren svunnen status.
Men ett problem med lärarförbundens hårdsatsning är just att den känns igen. Lärarkåren har vid flera tillfällen sedan kommunaliseringen försökt utnyttja marknadsvinden för att flytta fram sina lönepositioner. Men resultaten har inte varit de önskade. Det förklarar att ambitionen lever kvar och att försöken återkommer med jämna mellanrum.
Marknadsvinden, åtminstone i meningen politiskt stöd för en uppvärdering av lärarna, har funnits vid flera tillfällen, ibland till den grad att det starka politiska stödet sannolikt har motverkat sitt syfte.
Den viktigaste pusselbiten vid varje relativförändring, att få mer än andra under en följd av år för att etablera ett högre löneläge, är en bejakande omvärld. Det räcker inte att lärarna själva anser sig vara värda mer. Andra måste också göra det.
För arbetsgivarna inom Sveriges Kommuner och Landsting står grupper av anställda på kö med en argumentation som påminner om lärarnas när det gäller lönemässig uppvärdering. Alla – från SSR, Kommunal, de samförhandlande akademikerförbunden, läkarna, sjuksköterskorna till de kommunala tjänstemännen inom Vision – anser sig vara felavlönade. Att det försvårar eventuella planer på en markant uppvärdering av en enda betydande grupp är uppenbart.
För att vässa en redan besvärlig situation handlar vårens lärarförhandlingar dessutom om arbetstid. Och det är i sanning en minst lika besvärlig fråga som rena lönelyft. Det är i bytesaffären mellan tid och pengar (mer arbete – högre lön) som mycket av gångna tiders konflikter inom skolan har uppstått.
Det kan mycket väl också bli årets krockpunkt.
Pingback: Våra med- och motparters agerande i avtalsrörelsen! « Per Hoffman, Enköping