De som tror att arbetarlitteraturen upphörde att existera när 1930-talet tog slut frågar sig ibland var ”den nya arbetarskildringen” skulle kunna dyka upp. Oftast gissar man på filmen, ibland på ”nätet” och ibland mumlar man något om att ”invandrarlitteraturen” nog är vår tids arbetarlitteratur.

Om man hör till dessa spekulativt lagda arbetarlitteraturspejare bör man notera att oddsen för att frågans svar kommer att bli ”tecknade serier” har stigit. I nummer två av litteratur- och serieantologin Världens ende görs nämligen ett försök att ”framhäva arbetet” och skapa en kontrastbild till regeringens ideologiska arbetslinje. ”Historier om arbete är historier om vår samtid” skriver man. Och det låter väl som en arbetarlitterär programförklaring så god som någon?

Världens ende är dock en spretig antologi. Så de programmatiska deklarationerna i förordet följs inte upp av något homogent och sammanhållet innehåll. Men några av bidragen är utan tvekan intressanta i relation till fenomenet arbetarlitteratur.

Detta gäller inte minst Hanna Petterssons novell ”Om städning” och hennes tecknade serie ”Pigan”, som båda handlar om erfarenheter från hemstädningsbranschen och som båda genomsyras av något som man inte kan rubricera som annat än klasshat.

Andra texter som kan nämnas i detta sammanhang är Maja Hansens novell ”Burger King”, som handlar om den ganska förslummade del av arbetsmarknaden till vilken många ungdomar idag är hänvisade, Jon Mårtenssons skruvade historia ”Anderssons konsult”, Salka Sandéns intervju med en grovarbetare i Göteborgs hamn, samt Björn Ahléns serie ”Papegojmannen”, som utspelar sig i hemtjänstmiljö.

Eftersom jag aldrig trott att arbetarlitteraturen försvunnit har jag aldrig behövt spekulera i var den skulle kunna återuppstå. Istället har jag kunnat hålla ögonen öppna för den förnyelse som är ett av den arbetarlitterära traditionens kännetecken. Och Världens ende är helt klart en av de arenor där denna förnyelse pågår.

Magnus Nilsson