Här är beviset för att regeringen har fel när de ger sken av att borgerlig politik ger alla mer i plånboken.

Färska siffror från Statistiska centralbyrån visar att alliansen i stället omfördelat inkomster och kraftigt ökat inkomstspridningen.

De som redan har högst inkomster är de som har fått mest.

Och de med lägst inkomster har i stället fått sin inkomst sänkt.

Linjerna i diagrammet här intill visar den procentuella inkomst-utvecklingen för befolkningen.

Det är uttryckt i 2010 års penningvärde och varje linje representerar en tiondel av sven­skarna, från den tiondel som har lägst inkomst till den med högst inkomst.

Som synes har inkomst-skillnaderna ökat kraftigt. Men det mest iögonenfallande är inte att de har ökat, utan när de ökade.

Och där framstår valåret 2006 som det stora vägskälet.

Åren efter 1991 kännetecknades av den kraftiga 90-talskrisen. Först 1995–1996 började ekonomin vända upp igen.

När uppgången väl tog fart blev utvecklingen den gången positiv för alla grupper, från LO-grupper med låg inkomst till journalister och forskare med höga inkomster.

Visserligen fanns stora inkomstskillnader, och tiondelen med de högsta inkomsterna lyckades i ett par perioder även före 2006 öka sina inkomster snabbare än andra. Men i övrigt fördelades ökningen av vår samlade förmögenhet åtminstone procentuellt relativt jämnt över befolkningen.

Men se nu till utvecklingen efter 2006, det år då alliansregeringen kom till makten.

Det är först nu, efter valet 2006, som det riktigt stora språnget för de högst avlönade tiondelarna sker. De i de nedre tiondelarna stannar nu i stället upp i inkomstökning och vänder faktiskt åter nedåt.

Utvecklingen bildar en spretig klo efter 2006 som bevisar flera saker.

Dels kan nu vem som helst direkt utifrån sin position i inkomstligan se hur gynnsam eller ofördelaktig borgerlig fördelningspolitik har varit.

Mycket till den som tjänar mycket, mindre till dem som tjänar mindre och sjunkande inkomster till dem som tjänar allra minst.

Inte en enda av de tio tiondelarna frångår detta mönster.

I kronor räknat blir skillnaderna dessutom markant större och klon blir ännu spretigare efter 2006.

En person i den fattigaste tiondelen har i snitt fått 100 kronor mer att röra sig med i årsinkomst sedan 1991. Jämfört med 2006 har inkomsten i stället sjunkit med närmare 600 kronor i månaden.

Detta samtidigt som en person från den rikaste tiondelen i stället kunnat njuta av en nätt ökning på 14 900 kronor mer i månadsinkomst.

Statistiska Centralbyråns mycket tydliga siffror, som skulle kunna tjäna som diagram i skolböcker som en förklaring av borgerlig fördelningspolitik, tar också kål på en annan myt, den att alla tjänar mer på att de rika får det ännu bättre.

Om vi bejakar inkomstskillnaderna så sipprar de rikas utveckling och inkomster ned till de fattiga satarna i botten så att även fattiga får mer än de skulle ha fått om de rika inte tillåtits bli ännu rikare fullt så snabbt, är tanken.

SCB:s siffror visar att denna tanke är grundligt felaktig. De fattigastes inkomster har i stället både stannat upp och gått ned när inkomsterna för de allra rikaste har ökat snabbare.

Skriv gärna ut diagrammet och sätt upp det på väggen.

Tydligare bild över alliansens inkomstpolitik går knappast att få.