”Ge oss en chans att betala!”

Fem minuters taxiresa från det grekiska parlamentsdramat står tv:n på i vardagsrummet. De politiska kommentatorerna avlöser varandra. Alla väntar på beskedet om det ska bli en grekisk koalitionsregering eller inte.

Som vanligt på söndagar har Despina Koutsouba besök av sin granne Lucy Soupouli. Barnen leker i rummet intill medan kvinnorna rullar cigaretter och följer tv-dramat. Det handlar om deras pengar. För grekerna har politik blivit liktydigt med åtstramningar och lönesänkningar.

Despina Koutsouba fick sitt nuvarande jobb i den statliga kultursektorn för tre år sedan. Lönen var då 1 320 euro men den sjönk när krisen drabbade Grekland.

– Och nyligen fick jag precis reda på att nu ska min lön sänkas ytterliggare, till 900 euro (8 500 kronor).

– Jag tror inte vi kommer att ha råd att bo kvar.

Despina Koutsouba berättar att hon nyligen ringde till sin pappa och bad honom skicka mat med båten. Han är läkare på Kreta men vid sidan om har han en hobbyodling. För ett par år sedan gillade hon att reta honom för odlingen och djuren,

– Gör dig av med de där hönorna, sa vi. Men nu ber vi i stället om att få ägg.

Väninnan Lucy Soupouli som sitter intill i soffan bryter in.

– Nu säger ni säkert till honom att mata hönorna extra noggrant, skrattar hon.

För Lucy Soupouli har de dåliga tiderna just vänt. Efter två års arbetslöshet har hon varit med om något ovanligt och blir uppspelt då hon berättar.

– Det var som ett skämt, alla skratta­de. Det händer inte att någon får ett jobb i Grekland. Men jag fick det. Dessutom ett bra jobb!

Men så lugnar hon sig.

– Men det är klart, jag vet ju ännu inte om jag får någon lön. Företagets ekonomi är dålig, säger Lucy Soupouli som fått ett jobb som producent på en radiostation.

På tv:n flimrar återigen en bild av Gior­gos Papandreou förbi. Kanske är det hundrade gången hans ansikte syns i deras vardagsrum denna kväll.

– Han är en förrädare, säger Despina Koutsouba vasst.

Många säger som hon. Att den socialdemokratiska premiärministern har förrått sitt land.

Vassilis Xenakis vill inte prata politik. Ämnet är för hett, läget för turbulent.

Som internationell sekreterare för de offentliganställdas fack Adedy är det nog klokt att vakta sin tunga.

Facket är en av många måltavlor i detta land. Politikerna är arga för att facken demonstrerar och protesterar mot vad de anser vara nödvändiga reformer.

Många greker tycker dock precis tvärtom – att facken protesterat för lite.

Vassilis Xenakis säger att han hört det många gånger. Kritiken mot … allt. Mot facket, myndigheterna och politikerna. Han hejdar sig några sekunder innan han tar till orda igen.

– Glöm inte att våra politiker är en spegelbild av oss själva, säger han.

Narcissos heter den vackre ynglingen i den grekiska mytologin som dömdes att bli förälskad i sin egen spegelbild. Betagen av sin egen skönhet märkte han inte att världen passerade förbi bakom honom.

För många greker kom den ekonomiska krisen som ett chockartat uppvaknande.

Det hade ju gått så bra. De hade ett modernt EU-land som tog steg efter steg mot bättre levnadsvillkor. På den exklusiva gågatan Ermou i Aten trängdes kunderna i jakten på märkesvaror. I dag är shoppingstråket glesare. Flera butiker söker sig en bit från centrum.

Vad hände egentligen?

Kanske spräckte svallvågorna från en global finanskris spegelbilden.

För plötsligt avlöste rapporterna varandra. Underskottet växte, det hade begåtts fel i nationalräkenskaperna.

Grekland behövde låna och Giorgos Papandreou pendlade mellan Internationella valutafonden (IMF) och EU och förklarade att han var ledare i ett korrumperat land.

I stället för ett välordnat samhällsbygge blottades bristerna, tre årtionden där reformerna i den grekiska ekonomin uteblivit. Livstidsanställningar och generösa pensionsreformer finns kvar för vissa grupper i den offentliga sektorn medan andra yrkeskategorier, främst i den privata sektorn, har allt annat än guldkantade avtal.

Skillnaderna mellan avtalen på arbetsmarknaden är stor.

Historierna om mutor är många.

Nyligen gneds ännu lite salt in i det grekiska såret då det visade sig den stad i världen som har flest (per capita) av Porsches skrytmodell Cayenne inte är London, New York eller Tokyo – utan den grekiska staden Larisa dit EU-miljoner har pumpats i jordbruksstöd.

Greker berättar om hur det krävs en liten extra summa för att få tillstånd att bygga hus eller få sina skatter sänkta. Och att vänner på höga positioner ger andra vänner jobb.

Mest beklämmande är kanske den omfattande korruptionen inom vården. En grekisk journalist säger att han betalade 300 euro (2 800 kronor) under bordet för att hans svärmor snabbt skulle få sin blindtarmsoperation. Priset för en mer avancerad operation ligger kring 2 000 euro (19 000 kronor).

Men vid sidan av mutorna och villkoren finns en annan verklighet.

För samtidigt som det är sant att poliser, militärer och andra grupper tidigare har kunnat pensionera sig före 50 så är det också sant att den faktiska pensionsåldern ligger i nivå med tyskarnas. Och arbetstiden ligger på EU:s genomsnitt. Långt ifrån alla får del av de förmånliga villkor det skrivs om. För vanliga människor handlar det om att komma hem trötta från jobbet och se sina löner sjunka – och sedan pekas ut som Europas latmaskar.

Utanför de luxuösa hotellen på Syntagmatorget glänser ny­lagda marmortrappor. Vid varje demonstration som urartar krossas trapporna. Marmorn används som ammunition mot kravall­polisen.

Hotellen har redan börjat förbereda sig för nästa veckas marmorkross.

På torsdag är det troligen dags igen. Då firas årsdagen av när studenterna ockuperade det tekniska universitetet 1973. Med slagord som bröd, utbildning och frihet gjorde de uppror mot militären. Vid demonstrationen i nästa vecka ska samma slagord användas.

Det är många som ser likheterna mellan nu och förr.

– Vilken demokrati? undrar Marina Apostolidou uppgivet då frågan om landets politik tas upp.

Hon jobbar åt ett transportföretag i Aten som skickar medicinsk utrustning över världen, och hon talar om IMF:s och EU:s krav på åtstramningar som hon tycker är alldeles för tuffa.

– Tänk dig själv, allt verkar gå bra. Så plötsligt säger någon att det har fuskats och din lön måste sänkas och allt blir bara dyrare.

– Vi ska betala tillbaka men vi måste ges en chans. Det går för snabbt. Kraven är för hårda. Det är inte första gången i världshistorien ett land har haft problem.

Hon rullar tillbaka historien. Säger att Tyskland slapp undan mycket av skadeståndet efter andra världskriget. Hon medger att det finns mycket korruption i hennes land men att det är en stämpel som sätts på alla, hela folket.

Det gör henne förbannad.

– Jag jobbar 40 timmar i veckan och talar tre språk flytande och har sett mina pengar krympa de senaste tre åren, säger hon och jämför sina villkor med kollegernas i andra länder.

Marina Apostolidou har i alla fall ett jobb och tror att hon sitter någorlunda säkert. Värre är det för den växande andelen unga arbetslösa. Ungdomsarbetslösheten stiger snabbt och ligger kring 40 procent.

Alexandra Lekka undervisar blivande lärare i historia på universitetet i Aten. Bland hennes studenter är osäkerheten stor ifall de kommer att få något jobb.

– Vi har en doktorand här på institutionen som undrar om det är någon poäng att slutföra sina studier. Chansen för honom att få jobb är liten, säger hon.

Hon undrar vad det ska bli av alla hennes studenter. Utbildningen är inte en färskvara – men inte särskilt långt ifrån. Precis som alla andra har hon sett sin lön sjunka och denna vecka gick familjens bil sönder.

– Jag vet inte ens om jag kommer att ha råd att betala elräkningen den här månaden, säger Alexandra Lekka.

Hon stannar upp.

– Vet du vad som håller på att hända?

– Vi håller på att anpassa oss för att konkurrera med asiatiska löner.