Och ordet var bild

”En bild säger mer än tusen ord.” Det är ett ganska outgrundligt påstående, åtminstone så länge man inte gjort klart vad som menas med en ”bild”.

Själva formuleringen motbevisar ju sig själv. Den är den en bild gjord av ord. Den demonstrerar det kärnfulla språkets förmåga att ställa upp motsatser och fiffigt relatera dem till varann. I det här fallet tack vare det egensinniga påståendet att en bild kan prata.

Man kan prata med den, det vill säga tillfoga tusen ord eller en snärtig bildtext så att det uppstår en konstruktiv dialog. Men snackar själv, det gör den inte. Snarare ligger väl hemligheten i att få till ett produktivt samspel mellan text och bild, så att de förstärker varann på oväntade och upplysande sätt.

Ta Liv Strömqvists begåvning för att gestalta politiska, i synnerhet feministiska frågor genom att sammanställa drastiska kroppar och drastiska formuleringar. Hon intervjuas i veckans tidning.

Eller hela den reportagegenre som vuxit fram inom seriekonsten, med Joe Zaccos skildringar från Gaza som typiska mästerverk, därför att de kan åskådliggöra politiska konflikter som relationer mellan människor utan att därför förenkla.

Eller ta bara de två bokuppslag om hur den svenska skolan är på väg att implodera som plötsligt dyker upp mitt i Mats Jonssons självbiografiska Mats kamp. (Finns även publicerat separat i Ordfront magasin.)

Hela Mats kamp är en smärtsamt mogen redovisning av livet som pappaledig. Jonsson tillämpar den slarvstil han hittills använt för att skildra sin uppväxt och gör många inträngande upptäckter som aktualiserar tanken att ”det privata är politiskt”.

Så kommer överraskande mot slutet detta pedagogiska inslag, som verkligen hör till berättelsen därför att det bygger på framtida oro för dottern och högst aktuell oro för sambon som gör karriär inom skolan.

Men framför allt är det en analys med grafiska medel, som når fram mycket bättre än vilken debattartikel eller skolforskningsuppsats som helst.

Jonsson åskådliggör de konkurrensmekanismer som kör utbildningssystemet (och därmed alla inblandade) i botten, och slutar i en paroll för sex timmars arbetsdag och återkolonisering av landsbygden. Läsarens inre medborgerliga applåder vill aldrig ta slut.

Men Jonssons analys saknar nånting: auktoritet.

Samspelet mellan text och bild – det som lättvindigt sorteras som ”tecknade serier” – kan få större politisk aktualitet än rena textmassor. Men hur ska vi vända på hierarkin, så att en trist och förutsägbar debattartikel inte automatiskt räknas som finare än en genial genomlysning som Jonssons.

Jag tror att vi måste liva upp bildbegreppet för att komma vidare. Filosofen Walter Benjamin var väldigt mycket på komplexiteten hos ordet ”bild”. För honom handlade det inte alls om en kopia utan om en aktiv sammanställning av grejer som har ett historiskt viktigt samband. ”Bild” för Benjamin kan nästan översättas med ”förändrande insikt”.

Så om vi slutar tänka att å ena sidan finns verkligheten och å andra sidan mer eller mindre lyckade avbildningar av verkligheten.

Och istället tänker i såna banor som att det vi kallar verkligheten alltid är en bild (av hur saker och ting hänger ihop) som kan utmanas av andra bilder av andra sammanhang.

Till exempel hur nationalekonomin – som är en bild av ett samhälle i nästan gudomlig balans, som på grund av olyckliga omständigheter (läs: politiska ingrepp och klassutjämning) hamnat i svårigheter – kan ifrågasättas av helt andra bilder, motbilder.

Ett gäng yngre forskare gjorde ett försök i våras med antologin Nationalekonomi för vänstern, som är mycket läsvärd och upplysande, men ”Var är bilderna?”, som Socker-Conny utbrast när han studerade filosofi. Annorlunda uttryckt: Hur skapar det här en mothegemoni?

Jag ser framför mig ett helt annat samarbete mellan bildmakare, verksamma i diverse medier, och de politiska rörelserna.

En sån trend finns förstås i traditionen att göra viktiga tänkares liv och verk till tecknade serier, men min samlade förnimmelse är att det blir för mycket envägskommunikation. Ett exempel är en nyutkommen presentation av Slavoj Zizek som inte gör mycket annat än att förstärka personkulten kring denne vildhjärna och förenkla komplexiteten i hans tänkande.

Men från Japan – var annanstans ifrån – kommer ett tecken på nånting nytt. Tecknarkollektivet Variety Art Works har förvandlat Marx Kapitalet till en serieberättelse om ostmakaren Robin som blir olycklig fabriksägare, och som instrueras av sin rike vän Daniel i kapitalismens innersta mekanismer. I band 2 gör även Marx själv pedagogiska inhopp med instruktiva diagram och bilder. (Tyvärr finns den ännu bara översatt till franska.)

Den japanska mangastilen med sina möjligheter att hejda tiden och stanna upp vid detaljer visar sig som gjord för radikal kommunikation. Och besannar i praktiken Walter Benjamins syn på bilden som en produktiv spänning, full av historisk relevans och möjligheter, snarare än en xeroxkopia av en på förhand existerande verklighet.

På engelska säger man ”I don’t get the picture” när man ställs inför en oöverskådlig situation. Jag tror det är i den andan vi ska börja tänka på bildmakarna.

De ger oss bilder som låter oss greppa verkligheten bättre.

Mitt sista och mest talande exempel på detta är förstås Robert Nyberg, som nu äntligen blivit EWK-stipendiat. Det var verkligen på tiden. Han borde även få medalj för ”försvar av fosterlandet” för sina tolkningar av hur managementsnacket har kidnappat politiken och förslavat oss alla.

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln

  • Magnus Nilsson

    Bilden ”bild” förtjänar uppmärksamhet! När jag gick en kurs om Wittgenstein sa kursledaren (Toril Moi) att vi sysslade med bilder som gavs till oss av språket och med möjligheten att frigöra oss från dessa. Det har jag ofta funderat på. Och när jag tittar på det jag skrivit under de senaste åren så hittar jag massor av diskussioner om ”bildproduktion”.

  • Anonym

    Ja det finns en jättefin högspänning mellan Wittgenstein som säger sånt som ”En bild höll oss fångna” och förklaringskraften när Walter Benjamin talar om Bild. Bägge två är både pessimister och optimister och detta på olika sätt.