Elon Johanson

Arbetargrabben från Majorna var 18 år när han blev ivägsparkad till Brunnsviks folkhögskola. ”Det var min lycka”, säger Elon ­Johanson som blev LO-Tidningens chefredaktör 1978.

Då var Elon Johanson elektriker. Han började som lärling efter folkskolan. På Brunnsvik tappade han ”allt intresse för elektricitetsläran”.

Han bytte bana och blev så småningom journalist. 1976 var han redaktionschef på den nystartade LO-Tidningen. Mellan 1978 och 1988 var han tidningens chefredaktör.

– Då fanns det fortfarande journalister med erfarenhet av kroppsarbete. Vi visste vad det handlar om. I dag finns knappt några kvar. Den erfarenheten har gått förlorad, konstaterar han.

På LO-kongressen 1971 höjdes röster för att LO skulle starta en dagstidning. På den tiden skickade LO iväg den ena miljonen efter den andra till A-presstidningarna. Det fanns inga pengar till nya, dyra tidningsäventyr.

Beslutet blev blygsammare. LO skulle se över sin månadstidskrift Fackföreningsrörelsen, gemenligen kallad Fackröran. Tre tidningsmakare fick uppdraget att tänka nytt – Expressenlegendaren Carl-Adam Nycop, journalisten och formgivaren Ingvar Nilsson och Fackföreningsrörelsens chefredaktör Rune Blomqvist.

Resultatet blev en ny veckotidning. I januari 1976 kom LO-Tidningen ut med sitt första nummer. Den uppkäftiga formen med stora, svarta rubriker var signerad Ingvar Nilsson. Och innehållet var aktuellt, inte lätt nattståndet av fackförbundspressens eviga förbannelse: långa pressläggningstider.

– Det var fantastiskt roligt att få vara med och göra en ny tidning med en nyrekryterad redaktion av kunniga medarbetare. Och vi hade ett tacksamt läge. Arbetsmarknaden reformerades och arbetsmiljön stod i fokus. Det blev inte sämre av att LO-Tidningen blev en oppositionstidning när Thorbjörn Fälldin blev statsminister, berättar Elon Johanson.

LO-Tidningen rörde om i grytan från start. Förstasidan om löntagarfonderna är en klassiker. Rubriken sände chockvågor genom etablissemanget: ”Med fonderna tar vi över successivt”.

– Det var så fånigt. Vi hade en in­tervju med Metalls ordförande Bert Lundin. Det var hans uttalande och vi skulle ha skrivit Bert Lundin: och haft citationstecken runt rubriken. Av någon anledning kom det inte med. Det såg ut som om rubriken uttryckte LO-Tidningens uppfattning.

Sju år senare, 1983, vällde direktö­rerna ut på gatorna. Den 4 oktober demonstrerade 100 000 mot fonderna inför Socialdemokraternas beslut.

– Vi bidrog nog till motståndet, säger Elon Johanson.

LO-Tidningen var med på ett hörn och bidrog till att kollektivanslutningen slutgiltigt avskaffades 1987. Det hade börjat tio år tidigare när redaktionen ringde runt till LO-förbundens ordförande.

– Till vår förvåning tyckte majoriteten att kollektivanslutningen skulle upphöra helt eller åtminstone ses över.

Nyheten föranledde inga sura miner hos LO-ledningen – den gången heller.

– Jag har ofta fått frågan om LO-Tidningens självständighet och det är naturligt. Det är knepigt med organisationstidningar. Du ska sitta i samma lokaler som förbundsledningen och ändå vara oberoende. Men LO har alltid haft högt i tak.

Elon Johanson jobbade på Fackföreningsrörelsen mellan 1965 och 1969. Därmed har han avverkat tre LO-ledare: Arne Geijer, Gunnar Nilsson och Stig Malm.

– Arne Geijer lade sig aldrig i. Gunnar Nilsson var öppen och lättillgänglig. Han ställde alltid upp på intervjuer. Vid några tillfällen hörde han av sig med en handskriven lapp när vi hade skrivit något han inte gillade. Någon gång fick jag erkänna att han faktiskt hade rätt.

Stig Malm är en annan historia. Det skar sig mellan honom och redaktionen. Bråket hade inte med LO att göra. Orsaken var två teckningar som föreställde Olof Palme. De var signerade Klaus Albrechtsen, regelbunden tecknare i LO-Tidningen, och trycktes veckan efter mordet 1986.

LO-ledningen fick syn på teckningarna innan tidningen gick i tryck. LO:s informationschef ringde tryckeriet och stoppade tryckningen! Därmed hade LO klampat rakt in på den ansvarige utgivarens, det vill säga Elon Johansons, domäner.

– Jag ringde tryckeriet och sa åt dem att trycka klart.

– Stig Malm tyckte att teckningar­na var förfärliga. Jag tyckte att de var ömsinta och fina – hyllningar till Palme. Och vi fick telefonsamtal från folk som ville ha extra tidningar för teckningarnas skull.

Journalistinstitutet var en av de utbildningsvägar som stod öppna för en arbetargrabb med enbart folk­skole­betyg i bagaget. Så kom det sig att Elon Johansson blev journalist.

Via Fastighetsfolket och Fackföreningsrörelsen hamnade han på TV-Aktuellt 1969 som arbetsmarknadsreporter, det finaste en journalist kunde bli på den tiden.

– Jag började den 1 december. På luciadagen inleddes den stora gruvstrejken. Sedan hade jag jobb med den i mer än en månad. Strejken fick stor betydelse. Arbetsmiljön belystes på ett sätt som aldrig hade skett förr. Och den vilda strejken fick efterföljare, exempelvis städerskestrejken och hamnarbetarstrejken.

Men det är en annan historia.