I dag råder närmast konsensus om ramarna för den ekonomiska politiken. Det är ett demokratiproblem. Vi skulle behöva en verklig systemkritik av den ekonomiska politiken. Vi fortsätter sedan 20 år att leva med massarbetslöshet. Sverige har växlat in på en sysselsättningsbana med 400 000 färre sysselsatta än vad vi har potential till. Uppenbart har vi misslyckats. Men vart har det demokratiska samtalet om alternativ tagit vägen? Var finns livliga intellektuella diskussioner som går utanför de ramar som Anders Borg & Co ställt upp? Är det måhända rädsla? Den som ifrågasätter en norm som överskottsmålet (mot rådande konsensus) tar i dagens klimat en risk.
Här behövs först lite folkbildning. Antag att ett land har en statsskuld på säg en tredjedel av BNP. Ett överskottsmål på 1 procent innebär att statsskulden som andel av BNP minskar, genom att överskottet går till amortering.
Men vad många inte känner till är att även ett mål med budgetbalans får liknande effekt. Om man över en konjunkturcykel har en normal BNP-tillväxt och prisökningstakt, så kommer statsskulden som andel av BNP årligen sjunka med drygt en procentenhet, även utan överskott. Ja det är till och med så att om man har ett underskott på 1 procent, och därmed lånar till investeringar och offentlig konsumtion, så minskar statsskulden som andel av BNP med runt en halv procentenhet.
Jag möter ständigt personer inom arbetarrörelsen som blir uppriktigt förvånade över detta. Varför har vi inte fått höra det här, frågar de? Ja, varför har de inte fått höra det? kan man undra. Kanske för att det skulle utmana även etablerade föreställningar i arbetarrörelsen.
En sådan är hur vi ska se på begreppet sunda statsfinanser. Är det sunt att vi trots att massarbetslösheten bitit sig fast på höga nivåer ändå fortsätter med överskottsmål och därmed inte har något egentligt utrymme för starka investeringsstimulanser? Eller är det kanske sundare att under en tid ha ett begränsat underskottsmål som ger utrymme för både stimulans och minskning av statsskuld som andel av BNP? Eller kanske är det allra mest sunt att ha ett något större underskott som visserligen skulle öka statsskulden som andel av BNP marginellt under några år, men samtidigt möjliggöra en verklig satsning på sysselsättning och välfärd? För om vi tror på vår egen modell, så skulle det inom några år leda till att vi då växlade in på en ny och högre sysselsättningsbana. I så fall skulle de högre skatteintäkterna och minskade utgifterna för arbetsmarknadspolitik och a-kassa snabbt leda till överskott och således en snabbare minskning av statsskuld som andel av BNP.
Vi måste i alla fall prata om det.
