För en vecka sedan lagstiftade EU-parlamentet om ekonomisk politik för EU:s länder.
Bakgrunden är naturligtvis krisen för euron, men det allvarliga är att lagarna kan bli ett verksamt stopp för all expansiv statlig politik som bygger på lite större satsningar.
Därmed kan nyliberal ekonomisk politik med åtstramning och privatiseringar i ett slag upphöjas till lag för alla EU-länder, oavsett vilka politiska partier som vinner de nationella valen.
Enligt de nya lagarna ska EU-kommissionen kunna slå larm om de anser att ett land ligger för nära en bostadsbubbla, har för låg produktivitet, för hög utlåning eller skev handelsbalans.
Kommissionen kan då lägga fram åtgärdspaket som länderna tvingas följa. Ett tag ville kommissionen också lägga sig i hur lönerna sätts i EU:s länder.
I sista stund övergavs denna överstatliga kontroll. Men fortfarande kan länder åläggas nedskärningar som innebär sänkta löner för offentliganställda.
Euroländer som trilskas ska kunna dömas till dryga böter.
Sverige deltar inte i eurosamarbetet men de nya reglerna gör det svårare även för Sverige att driva expansiv politik.
Att det påverkar grundläggande demokrati är uppenbart.
Nobelpristagaren Paul Krugman anser till exempel att eurokrisen bara kan lösas genom en mer expansiv politik som gör att företagen kan sälja mer.
EU:s i dag styrande högerblock, som inte har fått något Nobelpris i ekonomi, anser tvärtom att krisen löses genom att tiotusentals statsanställda blir arbetslösa och folk blir fattigare.
Det riktigt allvarliga är att EU genom de nya lagarna gör endast en av dessa vägar möjlig, den nyliberala nedskärningsvägen, samtidigt som Paul Krugmans väg plötsligt gränsar till det olagliga.
