Jobbet förstörde axeln – Jimmy fick 265 000

I dag ansvarar Jimmy Pettersson för att mekaniken i nötstycken fungerar. Sedan han slapp ifrån de monotona rörelserna vid stycklinjen kan Jimmy arbeta för fullt.

Foto: Stefan Jerrevång

I dag ansvarar Jimmy Pettersson för att mekaniken i nötstycken fungerar. Sedan han slapp ifrån de monotona rörelserna vid stycklinjen kan Jimmy arbeta för fullt.

 

När han tog upp lappen ur brevlådan trodde Jimmy Pettersson att någon hade räknat fel. Men siffran stämde: Han hade fått 265 000 kronor för sin skadade axel.

Kyla och tjock köttlukt är det första som slår en besökare i styckhallen på Scan i Linköping.

Det andra är tempot. Styckarnas händer går i ett. Köttsjoken matas fram i jämn ström, och männen – det är bara män – tar ur ben och skär fram biff och entrecote med snabba, beslutsamma snitt. Bandet slamrar, knivarna far, ackordet känns i luften.

– Ackordslönen driver på, säger Christer Joelsson, styckare sedan många år och en av fackklubbens försäkringsrådgivare.

– Klubbens inställning är att ackordet borde bort. Men många som jobbar här vill ha kvar det.

Ackordet gör att man kan tjäna bra som styckare. 190 kronor i timmen har snittförtjänsten legat på med individuellt ackord. Det betyder 33 000 kronor på en månad.

Männen vid stycklinjen är ­beredda att slita för den lönen. Närmare hälften av dem är inhyrda: polacker, tjecker, rumäner och irländare.

Men tempot och det ensidiga arbetet tar på kroppen.

– Jag vet bara några få som inte har ont, säger Jimmy Pettersson, 36 år och före detta styckare som nu ansvarar för att maskinerna i styckningen ska fungera.

Själv började han stycka fläskkött när han var 24 år. Redan efter tre år fick han en molande värk i höger axel. Sjukgymnastik, cortisonsprutor och en serie långa sjukskrivningar gjorde honom inte frisk.

– En specialistläkare konstaterade att jag hade impingement, en kronisk inflammation i axeln. 2008 var det tal om operation. Men just då fick jag erbjudande om att börja på verkstaden.

Arbetet i verkstaden är friare och mångsidigare. Det gör att Jimmy Pettersson kan arbeta för fullt. Och eftersom han från början är både bilmekaniker och verkstadsmekaniker är det egentligen naturligare att han sköter mekaniken i styckhallen än att han står vid linjen. När LO-Tidningen hälsar på tar han itu med band som tjuvstoppar och skyndar runt bland andra maskiner som behöver justeras.

Det är bara lönen som talar emot bytet av yrke: Styckarna tjänar mer. Men för ett år sedan beslutade Försäkringskassan att värken i Jimmy Petterssons axel beror på en arbetsskada. Därmed får han livränta, en ersättning som fyller ut den nya lönen upp till inkomsten som styckare.

I samma veva som Försäkringskassan fattade sitt beslut fick Jimmy Pettersson hjälp av Christer Joelsson att anmäla skadan till TFA, alltså den trygghetsförsäkring vid arbetsskada som de arbetsgivare som följer kollektivavtal tecknar för sina anställda. Den kan bland annat ge en engångsersättning för skador som blir bestående.

Jimmy Pettersson minns när han tog upp beskedet från försäkringsbolaget ur brevlådan.

– Jag tappade hakan. 265 000 kronor? Jag fick tanken att det var nån jäkel som hade gjort fel och att jag skulle få betala tillbaka.

Summan var mycket större än Jimmy Pettersson hade väntat sig. Den har räckt till en bil och en del möbler.

– Å andra sidan går det ju inte att säga vad som är en rimlig ersättning. Det finns inget ”rätt pris” för en axel som aldrig blir helt bra.

Skadan ger sig till känna när Jimmy Pettersson kör bil långa sträckor, eller cyklar. Han kan inte måla, skruva eller göra annat arbete över axelhöjd. Sin gamla hobby, motorcykelsporten enduro, har han fått lämna.

– Hade jag fått välja, så skulle jag hellre sluppit skadan och avstått från pengarna, säger Jimmy Pettersson.

– Men när skadan ändå är ett faktum, så betyder pengarna en hel del.

Mårten Martos Nilsson
08-725 52 13

Kommentera den här artikeln