Bild:

Från ena hållet pressas Scan av utländska konkurrenter, från det andra av kraven på rimlig arbetsmiljö. Det dilemmat har ännu ingen lösning.

Du ville ju se själva avlivningen?

Jonas Björk, slaktare och skyddsombud på Scan i Kristianstad, vill ge besökarna allt de bett om. Han skyndar före genom blekt upplysta korridorer. Dörrar slängs upp och slår igen, vitklädda män med blod på byxbenen går förbi åt motsatt håll.

Någonstans bultar maskiner dovt. Någonstans växer tvivlet. Hur ska det se ut, dödsögonblicket? Vill vi verkligen se det?

Så stiger larmet. Plötsligt är grislukten stark. En brant ståltrappa leder ner till ”Sticken”. Det är för sent att ångra sig.

Händerna håller hårt i räcket när vi kliver nedåt i schaktet. Åt motsatt håll, hängande i bakbenen från transportlinjen i taket, färdas livlösa griskroppar med blodet ännu droppande från halsen.

För den som ser det för första gången är rummet där grisarna avlivas ett dunkande, ­drypande inferno. Men när ögonen vant sig är det märkligt odramatiskt.

En lucka öppnas, och grisarna, som har bedövats med gas, dråsar ner från en vagga. De hängs upp och far i en strid ström fram till en slaktare som sticker kniven i halsen. Blodet strömmar ut genom en golvbrunn tillsammans med spolvatten. En annan slaktare tar bort kniven, en tredje kontrollerar att djuret är dött.

Den mest dramatiska scenen på Sveriges största svinslakteri utspelar sig inte här. Den väntar på oss, högre upp i den väldiga byggnaden.

Ett uppbåd av chefer och skyddsombud väntar i det ljusa konferensrummet. Plus en representant för företagshälsovården. Scan bjuder på bullar. Alla kring bordet vill ge sin syn.

Inte nog med att medier rapporterar om nedgång i ­svinuppfödningen och en ­växande skepsis mot storskalig­heten i köttbranschen. Arbetsmiljö­verket driver en kampanj mot slaktarnas och styckarnas tunga och ensidiga ­arbete, som ofta leder till belastnings­skador.

Mitt i allt detta har huvudskyddsombudet Peter Ekström begärt att Arbetsmiljöverket ska gripa in mot det höga tempot på Scan i Kristianstad. Verket har givit Scan ett föreläggande med hot om vite.

Slakteriet visar upp listor med förbättringar som har gjorts för att lösa de problem som Arbetsmiljöverket pekat på. Arbetsgrupper har tillsatts, riktade hälsokontroller genomförs för att hitta skador.

Förändringarna är många, viljan verkar god. Har huvudskyddsombudet nått dit han ville?

– Det arbete som är i gång nu är jävligt positivt från fackets horisont, svarar Peter Ekström. Men den stora konflikten finns kvar. Tempot.

Våta stengolv. Slammer. Lukten av rått fläsk. I det här slakteriet slutar mer än var tredje svensk gris sina dagar. Maxfarten är 720 grisar i timmen – just det tempo som Scan höll när Peter Ekström slog larm.

Den här dagen ligger takten vid bandet på 600. Enkel matematik säger att den man som sågar upp bröstbenet på varje gris då måste höja cirkelsågen tio gånger i minuten. En gris var sjätte sekund. Då och då spolar han bort blodet med varmvatten.

– Det där jobbet är inte så hårt, säger Jonas Björk. Jämfört med nästa moment är det rena avlastningen.

Nästa uppgift, där tre man samsas, är att öppna grisarnas magar och dra ut organen. Det är slitigt. Kniven ska sköljas i hett vatten efter varje djur, och slipas nästan lika ofta. Händerna är aldrig i vila.

Men Martin Andersson är på gott humör. Han har jobbat på Scan i 18 år och är nöjd med att slaktarna har fått påverka den nyss ombyggda slaktlinjen.

– Den är dansk, nickar Martin Andersson mot den helt nya roboten. Vi kallar den Preben. Den har tagit över en del av det tyngsta. Det är himla bra att slippa knäcka bäcken.

En bra dag på jobbet, säger Martin Andersson, är när allt rullar på utan stopp. Visst måste man hänga med i bandets hastighet. Det är stressande, särskilt när tempot höjs.

– Men att stå beredd och vänta utan att veta när bandet ska starta är värre.

I en egen lokal hänger en fullvuxen sugga, gigantisk jämfört med sexmånadersgrisarna vid det löpande bandet. Ernst Kouffer slaktar med snabba rörelser. Han ansvarar själv för hela djuret.

Det sättet att arbeta skulle många föredra. För facket är det ett ideal: den kunnige slaktaren eller styckaren som kan styra sitt arbete.

Men utvecklingen de senaste tio åren har gått åt rakt motsatt håll. Männen vid bandet upprepar arbetsmoment som kan mätas i sekunder.

Att bandet styr förklarar fackets fokusering på antalet grisar per timme.

– Det är en enorm stress att tvingas hålla bandets takt, säger Patric Nelson, vice klubbordförande. Du är bunden, har inget handlingsutrymme. Kommer du efter måste du jobba ikapp. Ingen har tid att hjälpa dig.

– Arbetsmiljön är bättre i linjearbetet, in­vänder HR-chefen Per Levin. Där kan vi byg­ga bort tunga lyft. Dessutom blir kvaliteten jämnare.

Nu står inte alla styckare på Scan i Kri­stian­stad vid linjen. En del arbetar vid så kallade enkelbord, där de styckar en större del av grisen själva. Många av dem är från andra länder, som de 50 inhyrda styckarna från Polen och Tyskland.

De styrs inte av bandets fart. I stället sätter ackordet takten. Vad det betyder går inte att föreställa sig. Det måste ses – och är ändå svårt att fatta.

Kylan i styckhallen dämpar dofterna. Bogar, mittstycken och skinkor hänger i klasar, hårda efter ett dygns nedkylning. Golvet är nersmort av grisfett. Det är paus.

Så kommer styckarna in. Bara män. Styckningsarbetet är så hårt att inget annat arbete kan mäta sig, har Ernst Christensen vid Arbetsmiljöverket sagt oss, och det ska snart synas vad han menar.

Prick klockan 14 går linjen i gång, och samtalen från rasten tystnar. Händerna går i ett. Vid sitt enkelbord sliter Tomas Nilsson till sig en bog och börjar skära fram revben och picnicbog med snabba, exakta rörelser.

Vid bordet snett emot blixtrar kniven ännu snabbare. För att tjäna lika mycket som man gör vid linjen ska Gazmend ­Smakic stycka 25 bogar på ett 70-minuterspass, och nu styrs han av tanken att hinna 26 eller 27.

Men det är bakom en av de unga inhyrda polska styckarna vi blir stående, ur stånd att slita blicken från dramat. Hans arbete är kontrollerat ursinne. Cirkusartister, balettdansare och hockeyproffs – allt förbleknar. Farten tar andan ur oss. Kraften i snitten får små flisor att stänka flera meter, som när isen sprutar från ett hårt skridskoskär.

Minut efter minut står vi där och väntar på att den polska styckaren ska sakta in åtminstone en sekund. Det sker inte. Ett försök att intervjua honom misslyckas. Det är för farligt att gå nära.

Efteråt förklarar Kenneth Persson, produktionschef i slakten och styckning­en, att en del styckare från bemanningsföretagen finslipar tekniken in i minsta detalj för att spara sekunder. Men här ser det ut att handla om tiondelar.
Peter Ekström har sett skådespelet många gånger och blir inte lika tagen som en tillfällig besökare, men säger:
– Så här får det bara inte vara på en arbets­plats. Det behöver man inte vara ergonom för att förstå. Det är skandal.

Konkurrensen har tvingat Scan till det löpande bandet. Samtidigt pressas branschen av Arbetsmiljöverkets krav. Ensidigt upprepat arbete får ta högst sex timmar av arbetsdagen, resten ska vara pauser och annat arbete.

Det kravet, som Scans utländska konkurrenter slipper, har varit svårt nog att upp­fylla. Ändå är det en kompromiss. Redan inom något år vill Arbetsmiljöverket dra gränsen vid fyra timmar.

Scan har inga planer för hur det ska gå till.

– Ska vi ner till fyra timmar får vi se om vi alls kan ha livsmedels­industri kvar i Sverige, säger platschefen Mikael Joansson.

Huvudskyddsombudet Peter Ekström är mer optimistisk. Han tror att Scan hittar en lösning. Men att uppdel­ning­en av arbetet i mycket små, korta arbetsmoment – det tayloristiska arbetssättet – tyvärr kommer att vara förhärskande länge till.

– I landet Utopia har styckaren fast må­nadslön, säger Peter Ekström. Och han styck­ar hela grisen själv. Men dit är det en bit.