De lågavlönade kvinnorna är de som förlorar mest på en spricka i LO-samordningen, skriver ordförandena i 6F.

I dagarna beslutade LO-styrelsen om de gemensamma lönekraven för 2012 års avtalsrörelse. De gemensamma kraven innebär löneökningar med 3,5 procent räknat på avtalsområdets genomsnittsförtjänst, dock minst 860 kronor per månad och heltidsanställd.

Utöver lönekravet ska en jämställd­hets­­pott på 100 kronor per heltidsanställd och månad tillfalla avtalsområden med en genomsnittsförtjänst lägre än 22 400 kronor. Genom den konstruktionen träffar jämställdhetspotten LO-förbundens kvinnodominerade avtalsområden.

Förbunden beslutar själva till vilka grupper de vill fördela denna pott. Mot dessa gemensamma krav reserverade sig IF Metall och GS i LO:s styrelse och arbetsgivarsidan applåderar. Så här säger Svenskt Näringslivs vice vd till LO-Tidningen:

”Jag hoppas att det här får effekt på den kommande avtalsrörelsen. Allt som minskar risken för att satsningar på olika lågavlönade grupper får genomslag är bra, eftersom vi är kritiska till alla sådana satsningar”.

Jämställdhetspotterna i LO-samord­ningen har de senaste två avtalsrörel­serna minskat gapet mellan mans- och kvinnodominerade yrken men fortfarande är det långt kvar. Kvinnor i de kvinnodominerade sektorerna detaljhandel, hotell och restaurang samt kommuner och landsting tjänar fortfarande 80-85 procent av medellönen för arbetare i industrin. Utan hänsyn tagen till ålder, utbildning och arbetstid skiljer det 14,3 procent mellan mäns och kvinnors löner enligt Medlingsinstitutets statistik.

För oss är det viktigt att minska lönegapet mellan mans- och kvinnodominerade yrken. Därför får inte jämställdhets­potten bli för liten.

Hundra kronor är inte jättemycket, men det innebär ytterligare ett steg i rätt riktning.

Att män generellt tjänar mer än kvinnor är ett grundproblem i det svenska samhället. På LO:s kongress år 2008 var alla eniga om att kvinnors arbete värderas lägre än mäns arbete och att LO ska jobba för att få bort osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män.

Det som riskerar att hända nu är ett slag mot LO:s grundidé. Mindre samordning och samarbete gynnar bara arbetsgivarna, vilket vi också ser prov på i arbetsgivarnas kommentarer efter att en oenig LO-styrelse lagt fram avtalskraven.

Det är de lågavlönade kvinnorna inom till exempel vård, omsorg och handel som förlorar mest på en spricka i LO-samordningen.  Den positiva utvecklingen med jämställdhetspotter som tacklar dessa problem riskerar att stanna av och försämras. LO-samordningen och jämställdhetspotterna har haft avgörande betydelse som steg i att förändra den strukturella ojämlikhet som råder på arbetsmarknaden.

Även om en del ibland försöker blunda för verkligheten så är det otvetydigt så att ju större andel kvinnor en sektor innehåller desto lägre är sektorns lön i relation till medellönen för samtliga arbetstagare.

För stora medlemsgrupper inom våra förbund skulle en slopad jämställdhets­pott innebära lite extra. Men vi tycker att det är viktigt med solidaritet och vi tycker därför att det är viktigt att ställa upp för jämställdheten.

Utan en LO-samordning riskerar klyftorna på arbetsmarknaden att öka ytterligare. En sådan utveckling kommer vi att göra allt för att motverka.

6F – fackförbund i samverkan:

Janne Rudén,
Förbundsordförande, SEKO

Hans Tilly,
Förbundsordförande, Byggnads

Lars Lindgren,
Förbundsordförande, Transport

Hans Öhlund,
Förbundsordförande, Fastighets

Jonas Wallin,
Förbundsordförande, Elektrikerna

Micke Johansson,
Förbundsordförande, Målarna

Arbetet Debatt