Du är vit, gillar boxning och har dålig ekonomi. Du har aldrig förstått smakregler om att shorts och mjukisbyxor inte får bäras i stadsmiljö. Det kan räcka för att du ska kallas skräp, och risken har ökat. För under 2000-talet har det blivit ok att kalla människor för white trash i våra tidningar. I år går vi mot ett all time high i utpekanden av vem som är vitt skräp.

Begreppet har tidigare mest använts på nätforumet Flashback, och av vinmarinerade hipsters på Södermalm och i Örgryte (coola 30-åringar i mustasch och säreget mode). Nu har orden slagit igenom i mediaetablissemanget. Redan i april i år var vi uppe i knappt 100 träffar i textdatabasen Mediearkivet.

Ingen kan spela white trash som Jeff Bridges, skriver Aftonbladet om den svärande och supande Rooster Cogburn i bröderna Coens True Grit. I DN beskrivs Oscarsnominerade Winters Bone som en white trash- film. Enligt Helsingborgs Dagblad ligger boxarfilmen The Fighter med Mark Wahlberg ”farligt nära white trash-buskis”.

Till skillnad från tidigare används white trash-begreppet allt oftare om svenskar.

Filmen Odjuret skildrar skånska ungdomar på landsbygden. Huvudpersonen Kim (som också gillar boxning) har ett kriminellt förflutet. Hans polare bor i en husvagn och hankar sig fram genom att göra bögporr på nätet. Det är en intim studie i ondska, skriver DN, om white trash-ungdomar i en white trash-miljö.

Begreppet har även letat sig in i bok- och TV-recensioner. Ola Nilssons bok Hundarna är enligt rubriksättaren på Aftonbladet en ”stark skildring av white trash i Sverige”. Kungarna av Tylösand är en white trash-såpa skriver en nöjes-krönikor i en kvällstidning.

I Mediearkivet kan man se en nästan jämn kurva uppåt för antalet förekomster av ”white trash”. År 2000 var antalet träffar 36, år 2006 användes det 87 gånger och förra året 134. Undantaget var 2005 då Hillary Swank vann en Oscar för rollen som fattig boxare(!) i Million Dollar Baby, vilket gav ett hack uppåt i kurvan.

Skribenterna har överfört begreppet från en grupp av USA:s fattigaste vita till vita svenskar och verkar beskriva en del av den svenska arbetarklassen. Man syftar på dem som slänger gratiserbjudanden från DN i soppåsen utan att blinka. De som ibland går på fest i tubsockor, och har minst en i familjen som festar lite för ofta. Kriminaliteten lurar runt hörnet.

Skribenterna och radiopratarna har slutat att skildra detta utlevande och ofta olycksaliga skikt med citationstecken. De skriver inte längre ”white trash” som under 90-talet, eller lägger in andra brasklappar. En ny föraktad underklasskategori slås fast.Vad de som spanar efter skräpigt folk i kulturen glömmer är att de uttrycker både klass- och främlingsfientlighet. Begreppet fäster inte på misslyckade och fattiga akademiker eller överklassare på dekis. Fördomarna om långväga invandrare skiner igenom eftersom white trash förutsätter ett motsatsord, en normal thrashgrupp som inte är vit.

En del av uppsvinget just nu kan förklaras av att man i USA för ett par år sedan har försökt reclaima ordet, bland annat har man talat om white trash-mode. Men varför adopterades det i Sverige just nu? Varför har det blivit politiskt korrekt att kalla folk för skräp? Amerikanare har kallat folk för skräp sedan 1800-talet. Och på 80-talet boomade uttrycket på andra sidan atlanten då kokboken White Trash Cooking sålde i stor upplaga. Jag tror det har att göra med a) djupare klyftor och b) en allt mer segregerad journalistkår. Det finns en allmän oro över ett allt mer etnifierat och tydligt klassamhället, en oro som även omfattar skribenter och rubrikmakare. En allt tydligare uppdelning av folk är en försvarsmekanism. Det finns olika typer av vi, men här har vi ett explicit ”dom andra” med förment tydliga gränser. Ordet bekräftar och befäster sociala murar relativt riskfritt.

Uppenbart är att dagens media har sänkt garden när det handlar om klassförakt, och där spelar antagligen journalisternas klassbakgrund en roll. Redaktörer har nästan obemärkt tillåtit att människor kallas skräp på våra nöjes och kultursidor.

Särskilt frilansande kulturskribenter har anledning att oroa sig för samhällsutvecklingen eftersom de ofta har ont om pengar (något de delar med arbetslösa ungdomar som hänger på Flashback). Vi må vara fattiga och dricka för mycket, men vi har inte tatueringar och mjukisbrallor. Vi är inte högljudda personer som snackar obildad svenska. Intressant nog verkar white trash-karikatyren vara en förvitad version av blatte-karikatyren som den framställs av ståuppare och på diskussionsforum. Vi lever i segregerade tider.

Rickard Jakbo

LO-Tidningen Kultur