Regeringens förslag att sänka restaurangmomsen skapar jobb på restauranger.
Naturligtvis är det bra för kockar och servitörer och alla andra restauranganställda.
Men när studie efter studie visar att lika många eller troligen fler jobb samtidigt försvinner från andra delar av ekonomin kan man fråga sig om regeringens syfte verkligen är att skapa fler jobb.
Kan syftet i stället vara att överföra pengar från det offentliga till det privata?
Nettokostnaden för förslaget om sänkt restaurangmoms sägs bli 3,6 miljarder kronor.
Investerar vi det i sjukvården så räcker det till 8 000 sjuksköterskor.
I form av sänkt restaurangmoms räcker de enligt regeringens egen utredning bara till knappt 6 000 jobb.
Hur som helst är det alltså dyra jobb.
För att ens komma upp i så många jobb förutsätter regeringen att folk börjar jobba lite extra här och där under den tid de annars skulle laga mat (jo, det är faktiskt en förmodan som sägs vara allvarlig).
Enligt regeringen kommer därmed varje jobb att kosta skattebetalarna 600 000 kronor, vilket dock är en uppenbar glädjekalkyl.
Två tunga instanser har redan dödförklarat regeringens beräkningar.
Dels Konjunkturinstitutet som anser att restaurangföretagen plockar ut en stor del av det givmilda statsbidraget i höjda vinster i stället för att sänka priserna.
KI anser också att folk nog inte jobbar så mycket extra under den tid de annars skulle ha lagat mat. Vilket är snudd på självklart.
Det känns därmed som om finansdepartementets egna beräkningar mer styrts av politik än av vetenskap.
Enligt KI ger sänkt restaurangmoms på sin höjd 3 500 jobb och vips är vi uppe i en kostnad på närmare en miljon kronor per jobb. Andra beräkningar har talat om 1,5 miljoner kronor per jobb men ingen har varit ens i närheten av regeringens egna kalkyler.
Även Finanspolitiska rådet avrådde i förra veckan från förslaget och skrev i sin rapport att resultatet riskerade att endast skapa ”en omfördelning av jobb från andra sektorer till restaurangsektorn: den sammanlagda sysselsättningen i ekonomin påverkas alltså inte.”
Regeringen verkar med andra ord inte alls vara ute efter någon ökad sysselsättning med sitt förslag om sänkt restaurangmoms. I så fall skulle de ha lyssnat på kritiken och placerat pengarna där de verkligen skapar jobb.
Hur är det då med det andra möjliga syftet: att omfördela skattepengar från det offentliga till det privata, är det ett legitimt eller förkastligt skäl?
Naturligtvis bör vi alla både få sjukvård och få äta på restaurang. Men om de två alternativen ställs mot varandra, som de gör i alliansens värld, så går det inte att komma ifrån att en bra sjukvård måste vara viktigare för Sverige än billiga restaurangbesök.
Med alliansens strategi bygger vi ett samhälle där alla kan äta billiga hamburgare men där grundläggande sjukvård i stället fördelas efter plånbokens storlek.
I ett samhälle som värnar tillväxten bör det vara tvärtom. En grundläggande bra sjukvård måste naturligtvis kunna snickra ihop arbetskraften när den blir sjuk, oavsett lön.
Så kan var och en köpa så mycket hamburgare de vill ur egen ficka. Det behöver vi inga skattepengar till.
Kort sagt:
En grundläggande bra sjukvård ger högre tillväxt än billigare hamburgare.
