Miljöpartiets båda nya språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin har en tydlig uppgift:
De ska lansera partiets nya balans mellan gammal välfärdsinriktad miljöpolitik och ny realpolitik.
Men var denna balans slutligen hamnar är oklart.
I förhandsdebatten runt de två kvinnliga språkrörskandidaterna utmålades gärna Mikaela Waltersson som förnyare, som den av de två som lättast skulle ta steget bort från ”kompost”-retoriken och bryta sig loss från vänsterblocket, medan Åsa Romson mer sågs som en traditionell miljöpartist.
Det är troligen en helt felaktig analys.
Visserligen har Mikaela Waltersson i sin roll som partiets ekonomiska talesperson fler än en gång slirat på vad som egentligen är partiets hållning i viktiga frågor, som arbetsmarknadspolitik och sjukförsäkringens finansiering, men det har nog mer att göra med att Miljöpartiet parallellt med den vanliga politiska debatten försökt lansera sin svårtämjda idé om en helt ny ”Arbetslivstrygghets-försäkring”, där i första hand a-kassa och sjukpenning slås samman.
Att idén långt ifrån har satt sig ens inom Miljöpartiet vittnar gårdagens kongressdiskussioner om begreppet ”medborgarlön”, ett gammalt begrepp som uppenbart lever kvar hos många kongressombud, trots att partiledningen i praktiken övergav talet om medborgarlön redan 2007.
Nej, i stället är det formerna för de mycket traditionella områdena arbetsmarknadspolitik och välfärdens finansiering som blir de fält där Miljöpartiets nya profil tydligast kommer att synas.
Åsa Romson har med sina doktorandstudier i miljö en trygghet nära Miljöpartiets bas. Men hon har i arbetsmarknadsfrågor inte utmärkt sig som någon jobbkramare. Den kompetensen finns tydligare hos miljöpartiets andra nya språkrör, Gustav Fridolin.
Bland de 15 personerna i partistyrelsen som blev klara på söndag förmiddag syns fem nya namn bland de sex nyvalen. Någon ny riktning kan dock inte skönjas trots att så många byts ut. De ”nya” ledamöterna i partistyrelsen är etablerade namn inom Miljöpartiet.
Så var Miljöpartiets nya väg runt dessa frågor slutligen hamnar är oklart, speciellt så länge en stor del av Miljöpartiets gräsrötter och förtroendevalda fortfarande omhuldar den sympatiska visionen om välfärd, tillväxtkritik och miljöharmoni.
Hur hårt partitoppen då kan driva på i realpolitik återstår att se.
