Enligt Karl Marx så är arbetaren egendomslös och mervärdesproducerande. Låter rätt så förnufftigt tycker jag.

  Moderaterna har fördärvat användningen av ordet ”arbetare”, men det beror på att det finns en semantisk oklarhet som bara vuxit i kontrasten arbetare/tjänstemän och i nutidens samhällsutveckling. Förvirringen börjar i ordet ”arbete” som semantiskt likställs med ”lönearbete”, som är något annat. Det låter som om hemmafruar och arbetslösa som ägnar sin tid åt att göra något vettigt inte ”arbetade”. Man kan ifrågasätta om många anställda gör så mycket nytta. Och att driva frågan om ”full sysselsättning” är ganska tvivelsamt idag. Det borde gälla ”Meningsfull sysselsättning” i stället, eftersom den typ av arbetsfrågan (och guden ”Tillväxt”) som drivs på idag gynnar bara konsumismen och ett onödigt förstörande av jordens resurser. Om vi ändå ska hålla fast vid begreppet ”arbetarklass” så borde det relateras till vissa typer av lönesysslor. Om vem som helst får tillskriva sig arbetarklassens tillhörighet, med hänvisning till sina föräldrar eller till andra omständigheter, då vet man inte hur man ska kunna peka ut det som socialdemokratin fortfarande vill mena med ”arbetare”. Det viktigaste vore att skilja mellan socialism och liberalism. Där har vi den riktiga skillnaden. Liberalerna sätter individen i centrum, vilket är ganska farligt, eftersom individen (på grekiska ”atom”) fungerar inte mänskligt utan ett samhälleligt sammanhang. Då skulle jag också rekommendera att inte använda ordet ”kollektivt” utan ”gemensamt”. Ordet ”kollektiv” har fördärvats (av kommunister och många socialdemokrater) som inte inser att ”alla” ska betyda ”var och en” inte ett kollektivt ”alla” som reducerar väljarna till ett flock som bara följer herdarna och gör ”politiskt förtroendevalda” till ”Vi politiker”, som om detta vore en profession och som om inte varje väljare vore en politiker (dvs medborgare).
Att ”arbeta” borde vara att åstadkomma något nyttigt med eller utan lön: att producera något eller göra en tjänst åt andra. Man kan vara anställd eller få stor bonus utan att göra åstadkomma ett dugg som samhället behöver.
Det enda kloka i denna opportunistiska tid, där ord och begrepp användas som det passar, vore att skilja mellan individ och person och tala om socialism och liberalism (ty även de konservativa har köpt det liberala budskapet). Låt oss då kämpa för en demokratisk socialistisk modell och göra upp med mytologin som den romerske Mercurius som vi kallar Marknaden. Arbetarrörelsen får inte förbli en religion med präster som fungerar som härdar. Muslimerna dyrkar Profeten, men vi har lärt oss att dyrka Profiten. Vi har låtit oss luras i liberalismens dyrkan av Marknaden och inser inte att ”Full sysselsättning” ger fel budskap och att den gamla klasskampen (med den tekniska utvecklingen och tjänstesektorns vidgade betydelse) inte får avleda oss från att uppmärksamma att den riktiga problemet på 2000-talet är inte motsättningen ”klass mot klass” utan relationen ”mänsklighetens överlevnad och miljön. Det är där socialism och borgerlig konsumism har sin uppgift. Miljöpartiet har förstått detta bättre men saknar en gjuten ideologisk grund. Marx skulle ge oss en helt annan bild idag.

Proletär är den som saknar betydande kapital och är nödd att lönearbeta för sitt uppehälle.  99% av folket är arbetare.  Mer eller mindre påverkade av borgarens press och media till att tro de är mer än arbetare. Tjänstemän är bara ETT exempel.  Lönenivån är en orsak att många luras att tro att de har betydande kapital.

Borgare är den som har betydande kapital och kan med detta låta andra arbeta in till sitt uppehälle, eller kan borgaren helt enkelt leva på ränta.

Politiker och ideologier som delar upp folk i klasser hör hemma på historiens soptipp.