”Nedsatt rörelseförmåga ger inte alltid nedsatt arbetsförmåga”

Att ta ansvar för att alla som kan jobba ska ha en chans att få vara med på arbetsmarknaden borde för arbetsgivare vara lika naturligt som att ta ansvar för miljöarbete och jämställdhet, sa arbetsmarknadsminister Hillevi Engström när hon talade på LO-tidningen Live i början av april. Hon konstaterade att arbetsgivarna gör för lite för att inkludera personer/grupper som står utanför arbetsmarknaden och jag håller med henne.

Cirka 50 procent av oss med funktions­nedsättning i Sverige i arbetsför ålder har ett jobb. Tittar vi på DHR:s medlemmar, personer med nedsatt rörelseförmåga, är det endast 40 procent, alltså fyra av tio, som har ett arbete. Av dessa fyra är det så få som EN, som har en anställning på den ordinarie arbetsmarknaden och utan lönebidrag. Detta trots att den eftergymnasiala utbildningsnivån bland personer med nedsatt rörelseförmåga är lika hög som bland befolkningen i stort. Detta trots att nedsatt rörelseförmåga definitivt inte är detsamma som nedsatt arbetsförmåga.

Som en förklaring ser jag att ivern efter särlösningar har gått över styr. Det behövs lönebidrag, det behövs särskilda anställningar av det slag Samhall erbjuder. Men dessa lösningar har under flera år varit det omedelbara och automatiska svaret från politiskt håll, oavsett partifärg, på hur fler personer med funktionsnedsättning ska komma ut i arbetslivet. Detta tror jag vaggat in så väl arbetsgivare och arbetsförmed­ling som politiker och i värsta fall också arbetssökande själva i en världsbild där möjligheten för den som har en funktions­nedsättning att få ett arbete på samma villkor som andra har bleknat allt mer. Det har blivit en sanning att personer med funktionsnedsättning kräver särlösningar för att välkomnas på arbetsmarknaden.

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärderings nu tio år gamla rapport från 2001 visade att enbart 20 procent av arbetsgivarna sa sig kunna tänka sig att anställa personer med funktionsnedsättning, medan 80 procent som har gjort sådana anställningar tyckte att arbets­tagarna infriat eller överträffat förväntningarna.

2008 gjorde Riksrevisionen en uppfölj­ning som bekräftade att läget inte hade förändrats.

Från mitten av januari 2009 gäller Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Sverige.

Enligt konventionen erkänner staterna rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra.

Sverige har en lång väg kvar innan vi kan säga att vi lever upp till konventionen och innan arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning ligger på samma nivå som bland befolkningen i stort.

I vårbudgeten konstaterades att antalet inskrivna med funktionsnedsättning ökar hos Arbetsförmedlingen. Regeringen fortsätter framhålla vikten av att erbjuda olika lönesubventionerade anställningar.

Jag vill hävda att det som i stället krävs är att alla tar sitt ansvar, såväl politiker som arbetsgivare och fackförbund, för att ta till vara outnyttjade resurser.

Släpp in också oss i arbetslivet.

Släpp in oss bildligt genom att titta på kompetens i stället för på problem.

Släpp in oss bokstavligt genom att undanröja hinder i den fysiska miljön och genom att sluta skapa nya i form av bristande tillgänglighet.

För allt hänger ihop. Hillevi Engström och arbetsmarknadsdepartementet kan inte ensamt lösa detta, övriga departement och samhällssektorer måste göra sin del för att beslut, planering och investeringar görs utifrån det faktum att vi människor är olika. Tydlig politik och tydlig retorik där vi ses som resurser behövs!

Maria Johansson
förbundsordförande DHR
— Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

Arbetet Debatt

Kommentera den här artikeln

  • Peter

    Hej Maria,
    håller med dig skulle bara vilja få med att arbetsplatsanpassningar för individ är lika viktigt att lyfta både utveckling och kostnadsansvar för denna. Den bristande tillgängligheten är bara en del i hela frågan.
    Hälsar
    Peter