Foto: Janerik Henriksson

Arbetare är ett begrepp — med viss given och viktig innebörd — som arbetarrörelsen måste använda mer frekvent, anser LO:s jurist Claes-Mikael Jonsson. Som arbetare — hellre än arbetarklass — bör också Socialdemokraternas nya ledare möta sina väljare.

Vem är arbetare? Frågan kan vara lätt att besvara: anställda inom LO:s yrkesgrupper.

– Arbetare har en kollektiv förhandlingsstyrka, preciserar Claes-Mikael Jonsson.

Tillsammans står de pall; ensamma är de utbytbara. Men ytterst handlar det om yrkestillhörighet.

Det är viktigt i en utveckling där det goda arbetet får stå tillbaka för precisionsbemanning: visstid, deltid, bemanningsuppdrag.

Enligt LO:s undersökning i Röster om facket och jobbet från 2007 känner sig 57 procent av landets anställda som arbetare. 40 procent av dem är anslutna till TCO-förbund och 15 procent Sacoförbund. Ökningen inom TCO och Saco är markant sedan förra mätningen 1988.

– En stor grupp är felorganiserad. LO borde samla alla som i realiteten är arbetare, säger Claes-Mikael Jonsson.

En annan aspekt av att fler känner sig som arbetare är att Moderaterna ser arbetare som dem som arbetar, rätt och slätt.

– Det är en bluff. De ger sken av att vara något de inte är. Borgarnas praktiska politik gynnar inte den traditionella arbetaren.

Den gamla definitionen måste försvaras:

– Det är viktigt för det finns en stolthet, en tradition, en styrka. Den måste vi stå upp för, annars tunnas den kollektiva styrkan ur.

En del kanske tänker att det är klassamhället som tunnas ur om man inte gör skillnad på folk och folk, eller arbetare och arbetare?

– Men just den grupperingen som organiseras av LO gynnas av att man agerar kollektivt. Det borgerliga samhället har under 20 till 30 års tid motverkat och motarbetat alla typer av kollektiva rörelser. I motarbetandet ligger bilder av att det bara finns individer.

– Men det svåra är att många inte vill prata om klass. För medan allt fler ser sig som arbetare är det allt färre som känner sig som arbetarklass. Medelklass går det däremot bra att prata om. Vilket är märkligt – då måste det väl också finnas en arbetarklass?

Men de gamla arbetarklassidealen som lojalitet, tålmodighet och att göra rätt för sig går på tvärsen mot nutidens: tänk på dig själv, var flexibel, byt jobb. Arbetarklassen kopplas till marknadsekonomins förlorare och ingen vill tillhöra förlorarna, inte heller Socialdemokraterna, säger Claes-Mikael Jonsson.

– Tidigare gick begreppet arbetarklass utmärkt att använda eftersom arbetare och arbetarklass var samma sak, men i dag är det skillnad på yrkes- och klasstillhörighet.

Det är känsligt att fråga någon: Är du arbetarklass? Själv skulle han inte heller fråga en ny bekantskap på en fest om han eller hon är arbetare. Folk ser inte på sig själva som arbetare eller tjänstemän, tror han. Identiteterna är fler. Men en del frågar nog gladeligen.

Jag tycker själv att det kan bära emot att fråga om någon är arbetare.

– Ja, det är ett sätt att klassa och kategorisera. På något sätt bedöma och värdera.

Drar du dig för att du inte är arbetare själv?

– Jag tillhör definitivt arbetarklassen. Jag har vuxit upp i ett arbetarhem, även om jag jobbar som jurist. Du bär alltid din barndom med dig.

Men är du arbetare?

– Nej, inte som yrkestillhörighet.

Klassresenär?

– Nej.

För att?

– Jag är djupt skeptisk till begreppet. Jag skulle bli förbannad som någon kallade mig det. Begreppet förutsätter att du lämnat något bakom dig som du inte vill veta av.

När Håkan Juholt i dag väljs till Social­demokraternas nya partiledare står han inför ett vägval, anser Claes-Mikael Jonsson: Klassbegreppet eller inte.

– Oavsett vad Socialdemokraterna väljer måste begreppet arbetare användas mer frekvent. Håkan Juholt måste våga möta arbetarna som arbetare, i deras yrkesidentitet.

Ska du själv använda begreppet mer?

– Ja, det är väl ett löfte så gott som något.

Charlotta Kåks Röshammar
08-796 27 04