Foto: Johan Gunséus

När Birgitta Almroth blir sjuk 1999 anar hon inte att det är början på en ond karusell av smärta, brist på pengar och ständigt nya sjukhusbesök.

Visst är hon trött in i märgen. Visst är det oroande att hon kräks varje morgon och inte kan äta innan hon går till jobbet.

Men fram tills nu har hon ändå orkat arbeta för fullt. Hon har trivts i kvällspatrullen, som åker ut och hjälper de gamla i Vilhelmina i deras hem.

Sedan hon blev ensam med barnen har hon ofta tagit på sig extrajobb för att tjäna lite mer. Ibland har hon kommit hem från jobbet vid midnatt, för att börja arbeta igen halv åtta nästa morgon.

– Det flöt på så bra. Jobbet, barnen, dansen på onsdagskvällarna. Efter dansen gick det bra att ta itu med vardagen.

När läkaren säger att hon har en utmattningsdepression som kan ta flera år att komma över blir hon arg. Någon bot måste väl finnas, någonting som gör henne pigg snabbt.

Men tröttheten ger inte med sig. Det är färdigdansat. Birgitta blir så yr av svängarna att det inte går.

Och nu börjar karusellen snurra. Birgitta åker ut och in på lasarett och sjukstuga: livmoderoperation, astma, operation av bihålorna, nya undersökningar, fler operationer.

Brösten är knöliga, någonting är inte som det ska, och det blir nya kontroller. Mer oro, ständigt svårt att sova.

– Och dåligt samvete för barnen, säger Birgitta Almroth. Jag förstår inte hur de klarade det.

– De spelade bordtennis, och ibland pressade jag mig att följa med dem. Sedan var jag så slut att jag låg en hel vecka.

Månader och år går utan ljusning. 2005 ringer Birgitta själv till jobbet och ber att få arbetsträna, trots trötthet och smärta, i känslan att hon inte kan förlora någonting när hon redan är på botten.

Det blir ingenting av. Ett samtal från sjukstugan i Vilhelmina hinner före. Och nu öppnar sig avgrunden.

Birgitta förstår direkt vad det gäller.

Elakartad tumör. Bilder som ser dåliga ut. På onkologen i Umeå säger en bekymrad läkare att hon borde ha opererats för ett år sedan.

Ett bröst opereras bort helt, liksom tolv körtlar i armhålan. 2006 fortsätter det med cellgifter, peruk, cortison, följt av fem veckors strålbehandling. Då bor Birgitta på hotell Björken i Umeå. Hennes dotter, som är 15 år, får klara sig ensam när storebror går på gymnasiet i Arjeplog.

Till barnen säger Birgitta: Det här ska gå bra, sköt skolan bara, så tar jag hand om cancern. Inom henne mal tankarna på döden.

Så upptäcker läkarna en ny knöl. Ny inläggning på sjukhus, ny röntgen, nya prover… Cancern tycks vara under kontroll, men medicinen som ska hindra nya tumörer att växa ger svår värk. Lederna svullnar, ett tag kan Birgitta knappt gå.

De följande åren läggs nya diagnoser till de gamla. Fibromyalgi. En bruten handled. Problem med sköldkörteln, som stör ämnesomsättningen och ökar tröttheten. Minnesstörningar och koncentrationssvårigheter.

All cortisonbehandling har resulterat i benskörhet. Birgitta ordineras att promenera en timme om dagen. Men orken räcker inte.

I det skicket är Birgitta Almroth när Försäkringskassan hör av sig. Hon ska arbetsträna. Den 31 juli 2010 är hon utförsäkrad.

Birgitta Almroth får panik. Ekonomin har varit pressad länge. För att dryga ut sjukersättningen har hon sökt hjälp från Cancerfonden och andra fonder. Barnens sommarjobb har ibland varit räddningen.

– Mina semestrar, det var sjukresorna till Umeå. Då fick jag bo gratis på hotell Björken.

Nu kraschar ekonomin definitivt. Med sjukersättningen ryker också den kollektivavtalade ersättning­en från Afa, och det bostadstillägg man kan få som sjukskriven. Birgitta har varit borta från arbetsmarknaden i över tio år och får bara aktivitetsersättning på miniminivå, 7 000 kronor i månaden.

– Jag som hade klarat barnen under alla år fick gå till socialen. Av det enda skälet att jag var sjuk.

Medan hon ännu har sjukersättning prövar Birgitta Almroth att arbets­träna. En eller två dagar i veckan, mellan klockan tio och tolv, är hon på ett boende för lätt dementa. Hon läser för de gamla eller rullar upp deras hår. Men hon är så sjuk att även detta är för mycket. Samtidigt planeras nästa operation, av en förstorad bisköldkörtel.

Försöket att arbetsträna gör Birgitta, märk väl, medan hon ännu är kvar i sjukförsäkringen. Att hon sedan utförsäkras, under pågående cancerbehandling, innebär alltså ekonomisk katastrof – men därutöver ingenting. Under de tre månaderna som arbets­livsintroduktionen varar går Birgitta på totalt tre möten och ett psykologiskt test där hon knappt orkar svara på frågorna.

När arbetslivsintroduktionen går mot sitt slut sammanfattar Arbetsförmedlingen: Birgitta har varit för sjuk för att arbetsprövning ens ska komma i fråga. Hon kan inte stå till arbetsmarknadens förfogande. Ett avstämningsmöte, där Försäkringskassan, arbetsgivaren och en socialkonsulent är med, mynnar ut i att Birgitta ska återgå ”till Försäkringskassans regi”.

Birgitta Almroth ansöker om permanent sjukersättning. Hon har stöd av tre läkare, som bedömer att hon inte kan arbeta mer. De anser att Birgitta borde få lugn och ro för att koncentrera sig på cancerbehandlingen och sina övriga sjukdomar.

Försäkringskassan säger nej. Birgitta överklagar och får nej på nytt.

Hon är visserligen för sjuk för att arbeta. Men för sjukersättning krävs att hennes arbetsförmåga är borta för all överskådlig framtid, och det kan läkarintygen inte bevisa.

För det beslutet ska kanske inte Försäkringskassan klandras. Som lagen är skriven ska arbetsförmågan bedömas mot alla arbeten, även lönebidragsarbeten och skyddade, anpassade arbeten.

Och hur långt kan ett arbete egentligen anpassas? Birgitta orkade inte sitta och hålla gamla människor sällskap, men teoretiskt kan man ju konstruera ännu lättare arbetsuppgifter. Det finns ingen tydlig gräns.

Om de villkor för sjukersättning som infördes i Sverige 2008 säger den kanske främsta experten, utredaren Anna Hedborg, att de möjligen inte är hårdast i världen. ”Men i vart fall bra nära.”

Utanför Birgitta Almroths köksfönster är den lappländska vintern så vit och vacker den bara kan bli. Birgitta tittar ut och minns vad hennes dotter sagt. ”Mamma, du har ju inget liv”.

Om allt som hänt henne berättar Birgitta Almroth lugnt och sakligt. Bara en gång under samtalet brister ansiktet, plötsligt och oväntat. Genom tårarna säger hon:

– Jag är så trött på att tala om sjukdomar. Värken i ryggen har jag inte tagit upp med läkarna. Vad ska de tro om jag kommer med ett problem till?

Och bara en gång glimtar ögonen till av uppror.

– Den här Reinfeldt, han skulle få pröva att vara sjuk själv. Det är hemskt att säga det. Men de förstår inte vad de utsätter sjuka människor för.

Så samlar hon sig igen. I blicken finns då en oändlig matthet.

Fotnot: Birgitta Almroth har med stöd av LO-TCO Rättsskydd överklagat beslutet att inte ge henne permanent sjukersättning (förtidspension).