Att komma från en miljonprogramsförort ger dig ett underifrånperspektiv. Ett perspektiv du bär med dig oavsett om du bor kvar eller flyttar.
I nya tidningen Skurk skriver chefredaktören Raja Arlevin i första ledaren: ”Vi som är initiativtagare och redaktionsledningen har en sak gemensamt: Vi är förortskids. Underdogperspektivet har vi alltså med oss – i ryggraden.”
Det finns något genialt med Skurk. Ett glassigt magasin, med annonser riktade till den privilegierade medelklassen, som gömmer sig och sina egendomar bakom lås och koder. En medelklass som kräver hårdare tag och längre straff för brottslingar, en medelklass som ironiserar över att brott ofta bottnar i sociala problem. Den medelklass som kan börja tänka annorlunda när den läser artiklar som ”Okunskap ger krav på skärpta straff” och ”Du som är utan synd skall kasta den första stenen”.
Tyvärr håller inte underdogperspektivet hela vägen. Som i ingressen till artikeln ”Vampyrmordet i Atlasområdet”, där det sägs att ”allvarligt psykiskt sjuka människor” kan vara ”varelser som vill dricka ditt blod”.
Eller när grabbigheten närapå slår över i misogyni i Micke Alonzos artikel om att ”bortrövande av barn är ett typiskt kvinnobrott”. Efter det blir en rubrik som ”Skjut henne!” osmaklig. Det hjälper inte att artikeln är ur ett kvinnligt brottsoffers perspektiv eller att redaktionen i en annan fet rubrik berättar för kvinnliga läsare: ”Du får döda i självförsvar”.
Det är synd, för om redaktionen anlitade en korrekturläsare och bytte ut skådespelaren och före detta bankrånaren Liam Norberg (som inte kan skriva) mot ett par välskrivande kvinnliga förmågor i redaktionsledningen och skruvade till förortsperspektivet skulle tidningen kunna göra skillnad.
Till exempel mot den skeva bilden av förorten som mer brottsbelastad än storstädernas centrum.
I boken Från förort till framgång (Lindelöws) berättar 26 framgångsrika personer om sin tid i Göteborgs miljonprogramsförorter. Ett slags inspirationskälla för alla som bor eller har bott där och som får höra att de saknar framtid. Boken kan också rekommenderas alla som tycker sig veta hur verkligheten i förorterna ser ut utan att ha besökt dem.
Jag förvånas dock över två som intervjuas i boken: Janne Josefsson och Marcus Birro. Josefsson för att han presenteras som förortskämpe, så präglad av sitt ursprung att han slåss mot orättvisor. Inte med ett ord nämns hans katastrofala TV-program ”Fittja Paradiso” 1999-2000, där han – en av Sveriges mäktigaste journalister, idag boende i välbeställda Örgryte – svartmålade Stockholmsförorten så pass att Fittjaborna under lång tid därefter inte ville prata med journalister.
Inte heller nämns i boken krönikan Marcus Birro skrev i höstas i Dalarnas Tidningar, om det uppmärksammade mordet på Elin Krantz i Göteborg. Bland annat skrev Birro: ”Mordet på Elin är bestialiskt, rått och att det sker i en förbannad förort är ingen slump”.
Så skriver bara en som glömt sitt ursprung, sitt perspektiv, sin ryggrad.
Victor Estby
