Hon pratar om Det

Foto: Per Groth

Utveckling i jobbet kan finnas på många olika plan. Barnskötaren Ann-Britt Ekman går på föredrag, läser rapporter, lär av barnen och föreläser för kollegor. Vore hon förskollärare skulle hon få gå mer regelrätta vidareutbildningar.

Fy faan. Usch.

Tystnad.

Sån där tung hisstystnad där närvaron av kroppar hörs.

På tavlan stillbilder med fakta.

Från projektorn slingrar sig en fet brandgul sladd ner på den blåmarmorerade linoleummattan. Som en tropisk orm i väntan på attack.

Som när någonting helt vardagligt plötsligt visar sig vara en skräckupplevelse.

På whiteboardtavlan sitter en röd A4-sida med texten: Ring 112. På en snurra står pärmen Brand och hot. Det är på rektorernas rum, förskolan Änggården i Surahammar, februari 2011.

När Ann-Britt Ekman flyttade till Ramnäs bytte hon jobb från Tempo­kassörska till dagbarnvårdare. 30 år senare säger hon: Jag älskar mitt jobb. Barnen! Det är roligt och utvecklande. Och ansvarsfullt, att ge barnen en start i livet.

Nu är hon barnskötare på förskolan Åsen, avdelningen Vitsippan, i Ramnäs i Surahammars kommun, några mil norr om Västerås.

En annan viktig anledning till att hon håller fast vid yrket är att hon hela tiden utvecklas. Hon lär sig av barnen, av nya situationer som uppstår varje dag, där det går att använda sig av erfarenhet men inte rätt av; varje individ och varje situation är speciell.

Kommunen är också bra på att erbjuda vidareutbildningar och kompetensutveckling. Även om det kan bli bättre. Och om hon varit förskollärare hade möjligheterna varit långt mycket större.

Då hade hon nappat på än det ena, än det andra tror hon.

Men att först utbilda sig till förskollärare bara för att gå specialkurser, nej.

– Jag är för gammal, säger 53-åringen och skrattar.

Eller, det är det inte värt en massa års studier.

Nu blir det annat i stället.

Hon ser fram emot att få gå första delen i högskoleutbildningen Trappan, samtalsmetoder med barn.

– Vi får vara med på den teoretiska inledningen, det ska bli jätteintressant.

Och när ett barn behövde tecken­tolkning lärde hon sig det.

Länge har hon varit arbetsplats­ombud. Det var ingen annan som ville, säger hon, kort och gott.

Så det fick bli hon.

Sedan en tid är hon också aktiv i sektionen. Och för tre år sedan bestämde Kommunal att förbundet ska finnas för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Bland annat erbjuds tio gratis stödsamtal till utsatta.

Så då ska hon också hjälpa till med detta.

Så är det bara.

Nu engagerar hon sig för frågan om mäns våld mot kvinnor – för att hon fick det uppdraget. Inget märkvärdigt, tycker hon.

Fast så står hon där i rektorernas rum, på förskolan Änggården inne i Surahammar.

Håller föredraget som får förskolepersonalen på bänkraderna att sucka, vrida på sig, skaka på huvudet, viska med varandra. Det är de 20 sista som utbildas. Sedan har all förskolepersonal inom kommunen fått lyssna på henne.

100 personer, säger hon och ser stolt ut.

Hon berättar för åhörarna om den där artikeln i Expressen före jul, om ett barn som kände igen tomten på att han slog mamma; då måste det ha varit pappa.
Och om barnen och mammorna i Surahammars kommun.

En kvinna som flytt sin pojkvän som slagit henne, som kom till sin kusin och berättade och fick märkena dokumenterade. Inte första gången, men andra gången, ledde det till åtal och fem års fängelse för mannen.

Eller om de där två mammorna med barn som kommunen hjälpte till att förflytta i somras och där barnen, som gick i skolan och hade kompisar där, hade sagt: Varför är det vi som ska flytta, varför flyttar inte pappa?

Och så ren statistik, att var tionde kvinna utsätts för våld i nära relationer. 75 000 kvinnor, lika många som hela Umeå, säger hon. 200 000 barn är indirekt drabbade.

– Och de barnen och mammorna finns här också, i vår kommun.

Ann-Britt Ekman visar en animerad film av Robert Nyberg och Annika Ernst, med autentiska samtal mellan barn och psykolog. Det är då det blir nästan outhärdligt.

En femåring förklarar att det skulle göra ännu ondare om barn fick en … så stakar hon sig, vänder sig till storebrodern, vad heter det? Snyting, säger han. Ja, en snyting, säger hon.

Suckar.

– Jävla idiot sa han till mig, och att allt var mitt fel, säger en annan tjej, vars pappa förlorat i tingsrätten. Det syntes inte så mycket på mig, säger hon, men inuti kände jag mig lite rutten.

– Ahhh.

Trots att Ann-Britt Ekman jobbat länge inom barnomsorgen har hon själv inte träffat något barn eller någon förälder som drabbats. Inte heller är hon själv drabbad, eller någon i hennes närhet.

– Som jag vet, säger hon.

– För det är det som är grejen, att vi inte vet.

Rent statistiskt borde det finnas många fall.

– Åtta tio personer får vi räkna med har blivit utsatta, bara i personalen, säger hon till personalen.

Här ger hon rådet att våga fråga, lyssna, vara ett stöd.

– Om en kollega alltid backar ur ska vi vara uppmärksamma. Om vi ska på en konferens på Finlandsbåt till exempel och en kollega säger att det ska bli kul, men sen i sista stund inte följer med, det är ett varningstecken.

– Det är väldigt svårt för oss att se det här, men vi får gå på magkänsla, säger Ann-Britt Ekman.

När hon väl började sätta sig in i materialet, bland annat rapporten Slagen dam – mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige, från Brottsoffermyndigheten och Uppsala universitet, kunde hon inte sluta.

Att hon jobbar med barn och träffar många mammor är en av anledningarna till att hon vill engagera sig allt mer och lära om hur man kan se barn som far illa.

Det är mycket skam inblandat. Rädsla för repressalier, säger hon.

– Man vill inte att andra ska få reda på att man inte har den där lyckliga familjen, säger hon.

– Det ligger mycket makt och tradition bakom, säger hon och hänvisar bland annat till att våldtäkt inom äktenskapet blev straffbart först 1965.

De senaste tre åren har hon läst på själv och varit på olika föreläsningar som Kommunal ordnat. Liksom kommunens samverkansgrupp i frågan, där hon sitter som representant.

Från början utbildade hon själv arbetsplatsombud inom sin sektion, liksom för andra sektioner som inte kommit igång med arbetet.

Men sedan tyckte hennes chefer att alla anställda borde få ta del av hennes material och föreläsning.

Nyss fick hon veta att hon får Kommunals jämställdhetspris på 25 000 kronor.

Sedan dess har det blivit lite väl mycket uppståndelse kring henne, tycker hon. VLT – Vestmanlands läns tidning – har skrivit.

– Jag är väl inte den som gör mest, tycker hon.

Men Kommunals erfarenhet är en annan. Även om förbundet ger riktlinjer så är det inte självklart att arbetet kommer i gång ute i sektionerna.

I dag, fredag, tar hon emot priset på en temadag som förbundet anordnar kring ämnet våld i nära relationer.

Att få åka dit och lära sig mer var pris nog, tyckte hon.

Mycket läsning finns om kvinnofridsfrågan. Skaraborgs sjukhus har sammanställt en lista över rapporter och böcker.

Charlotta Kåks Röshammar
08-725 52 10

Kommentera den här artikeln