Foto: Fredrik Sandberg / Scanpix

I snitt ett par gånger i månaden går jag på konserter, oftast på jazzklubb. Jag är svag för en viss kategori instrumentalister. En lätt skäggig drygt 30-åring från Sandviken, sprängfylld av upptåg bakom trummorna, är därför en av favoriterna hos mig. Det traditionella och lite obemärkta kompandet älskar Fält att bryta upp genom att ta täten, utforska trumsetet och diverse tillbehör.

Han skapar, med intensitet, kombination av starkt/svagt, pauser och lyhördhet, oförutsägbara ljudlandskap. Alltid med ett finurligt leende.
Senaste gången jag roades, då i samspel med Palle Danielsson och pianisten Mattias Landeus, använde sig Fält av bjällror och triangel, vilka han upprymd slängde ifrån sig då de fullgjort sin funktion. För Alice Babs-stipendiaten (-07) behövs allehanda föremål som prasslar, klingar och låter.

Fält verkar alltid ha varit besatt av trummande. Han fick sitt första trumset i 3-årsåldern, var med i Sandviken Small Band, utbildade sig i Skurup och på Ackis. Jag har hört hans rytmiska överdåd med The Stoner, Yunkan 10 och inte minst med Bobo Stenson trio.

Tajming och absolut scennärvaro är hans främsta kännetecken.

Mats Hallberg

LO-Tidningen Kultur