Ännu ett dödsfall efter en polisinsats har inträffat, denna gång i Karlstad. Den avlidne är en 21-årig student, som enligt polisen varit ”utåtagerande”, och visat självskadebeteende. Man lägger ynglingen på mage i en polisbuss, och han får ett knä i ryggen.

Det är alltid knäet i ryggen, minns de inte det?

Hjärtat slutar slå. Man har ihjäl honom. Allting som han varit, försvinner från honom. Hans sista andetag slingrar sig ut ur honom, upp i rymden.

Polisen meddelar att man ska göra en internutredning, och vi vet nog vad vi kan förvänta oss av en sådan.

Givetvis tänker de här poliserna ange sina kollegor och förstöra deras karriär. Kårandan och vänskapen dem emellan kommer inte att påverka ärendet, utan rätt ska vara rätt. Det är detta vi tror, nej?

Nej. Jag tror att polisen stålsätter sig i sitt yrke, för att kunna bemöta de kriminella och för att de tror att det är så man gör jobbet. Jag har svårt att se det som något annat än ett i deras ögon slutfört uppdrag. Som statistik. Som åtgärd.

Det var inte många dagar sedan en snattare i Helsingborg blev grovt misshandlad av två väktare, dessutom inför publik. Man slår och slår, man slår sig trött på detta människobylte, värdelöst i samma stund som personen bryter mot lagen. Då ska han korrigeras.

Polisens brott mot den avlidne mannen, och väktarnas våld mot småtjuven, överskuggar anledningen till att de grips över huvud taget. Det finns inget ursäkt till detta.

Och sen går de hem till en varm säng och sover.

David Uppgren

LO-Tidningen Kultur