En kris för alla

Skriet av Edward Munch. Foto: Scanpix

Går det kasst på jobbet eller i ditt privatliv? Lugn, du kan alltid skylla på en kris. LO-Tidningen guidar dig rätt krisdjungeln. Hitta argumentet som gäller just din ålder. Hela livet kan nämligen ses som ett enda långt helvete.

8 månader. Jag skriker. Föräldrarna undrar varför. Säg att jag är ett spädbarn och inte orkar längre. Jag mår dåligt. Jag har precis blivit medveten om min existens men känner mig övergiven när jag inte ser er. Det är därför jag skriker. Främlingar skrämmer mig också. Åttamånaderskrisen är det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

9 år. Ångest. Döden och verkligheten. Trotsåldern kring tre var jobbig, men detta är värre. Förr trodde jag att det gick att förändra världen, men nu har jag förstått att så inte är fallet. Ta gravitationen till exempel. Den fjättrar oss, hindrar oss från att flyga. Har även insett att vi alla kommer att dö, även föräldrarna. Mörker.

12–20 år. De klagar på volymen på stereon. Jag är tolv, och säg att hormonerna bubblar som kolsyra och kroppen beter sig konstigt. Många läxor också. När tonårstiden närmar sig sitt slut måste jag plugga men jag vill helst bara måla i olja. Det verkar som alla andra har hittat någon att vara tillsammans med. Jag är så ensam.

20–28 år. De säger att valfrihet är bra, jag vet inte. Ibland blir det får många val. Plågsam insikt. Jag är ansvarig för det jag är och kommer att bli. Måste förverkliga mig själv, skaffa en utbildning och hitta kärlek – men jag vet ju inte ännu vem jag vill bli. Framtiden ligger där framför mig men jag vågar inte riktigt ta den i hornen ännu. Kanske en sväng till Asien först?

28+ Pang. Stressbarometern slog i taket. Fixar det inte längre. Vad jag har? Ett jobb med framtida karriär, en halvsnygg partner, två småbarn och ett hus som behöver renoveras. Vad jag inte har? Tid och tankar för mig själv samt en intressant personlighet. Vad var det nu för drömmar jag hade om livet när jag var ung?

40+ Sista chansen. Mer liv bakom sig än framför. En tisdagsmorgon i duschen slår blixten ned i pannloben. Alla val du gjort har inte varit optimala. Vissa saker i livet måste förändras och det måste ske nu. Dödsuret tickar. Energiska 30-åringar fyllda av humor flåsar i nacken, levnadsglada 50-åringar njuter av livet. Alla verkar ha det bättre än du.

55+ Barnen flyttar hemifrån. Dags att leta fram kartan och kompassen igen och göra ännu en omorientering i livet. Vissa säger sig må bra i denna ålder, men tänk på alla sjukdomar. Operationsåldern och krämpornas tid står inför dörren. Tänk på män i grått skägg grenslande nya motorcyklar, tänk på döden.

65+ Potensen och pensionen. Den ena avtar, den andra infaller. Vissa envisas med att välkomna pensionen, men för vissa blir krisen uppenbar. Så när omgivningen klagar på din trumpna uppsyn skyll på att det är svårt att förlora identiteten som yrkesmänniska. Skyll på en krypande känsla av att vara samhället till last.

75+ Hej, jag beter mig som jag gör eftersom jag är gammal och deprimerad. Jag har fog för mitt beteende. Enligt Vårdguiden minskar hjärnans reservkapacitet med stigande ålder, vilket kan göra att jag är mer mottaglig för både psykiska och kroppsliga sjukdomar. Det innebär att det stora mörkret lägger sig. Ingenting är särskilt kul längre.

Erik Larsson, 41 år

Källor: Kris och utveckling av Johan Kullberg, Utvecklingspsykologi av Philip Hwang och Björn Nilsson, Lunds universitet

Erik Larsson
08-725 52 11 @Erik_Larsson

Kommentera den här artikeln