Man kan ha åtminstone två perspektiv när man ska analysera socialdemokratins fiaskoartade resultat 2010: det kortsiktiga och det långsiktiga.

Den kortsiktiga analysen börjar på hösten 2008, med finanskrisen. Den blev paradoxalt nog den enskilt viktigaste faktorn bakom den borgerliga valframgången.

Regeringen stärktes när man plötsligt kunde framstå som garanter för statsfinansiell stabilitet, trots att man egentligen bara levde på det överskott som Socialdemokraterna lämnat efter sig 2006. Samtidigt fick de borgerliga något att skylla på när löftena om full sysselsättning inte infriades.

Hösten 2008 bildades också den rödgröna alliansen. För socialdemokratin var det dålig tajming att mitt i en finanskris kopplas ihop med två partier med dåligt ekonomiskt-politiskt rykte. Socialdemokratiska väljare som tyckte illa om V och/eller MP gick över blockgränsen.

Men vi kunde ändå ha vunnit valet. Ända in på vårkanten 2010 så hade vi ju ett övertag. Med det rödgröna budgetförslaget i början av maj så ändrades opinionsläget emellertid dramatiskt.

Det fanns mycket bra i förslaget, bland annat ökade resurser till vård, skola och omsorg. Men det fanns också ett par avgörande misstag.

Det ena var bensinskatten, där det inte gick att få trovärdigt att världens väl och ve hängde på om vi i Sverige ökade på det redan höga bensinpriset med 49 öre. Än värre var fastighetsskatten, där vi för att få in ynka 300 miljoner gick fram med ett förslag som lämnade oss vidöppna för borgerliga attacker om att vi ville återinföra den gamla skatten.

Det var osant, men så finkänsliga är de borgerliga inte i en valrörelse, och det borde vi ha förutsett. Så är det ofta i politiken: när marginalerna är små, så finns det inte utrymme för några felskär. Då faller man.

Nu kunde vi kanske ändå ha vunnit, om vi skött våra kort bättre i själva valrörelsen. Men också då missade vi målet. Vårt jättelika vallöfte till pensionärerna – sänkt skatt med hela 17 miljarder kronor under perioden – lämnade mycket små positiva spår i väljaropinionen, vilket bara tyder på att vi grovt överskattade frågans vikt i väljarkåren.

När sedan det rödgröna valmanifestet blev uppseendeväckande tunt, så fullbordades misslyckandet.

Sänkt restaurangmoms fick inte precis väljarna att springa benen efter sig efter en S-valsedel, särskilt inte när de borgerliga också föreslog det. Och sänkningen av maxtaxan i barnomsorgen var alldeles för liten för att verkligen sätta spår i valrörelsen.

Så långt den kortsiktiga analysen, och så kan man förklara det rödgröna nederlaget.

Men för att förklara det rekordlåga stödet för socialdemokratin, så måste det också till en mer långsiktig betraktelse.

Socialdemokratin har, tror jag, i många väljares ögon förlorat sin framåtanda och frimodighet. Under efterkrigstiden bars vårt parti av berättelsen om ett Sverige som successivt reste sig ur fattigdom, blev ekonomiskt framgångsrikt och fördelade välståndet rättvist. Det var framtidstro, modernisering och teknikoptimism. ”Ur mörkret stiga vi mot ljuset”, som det heter i Internationalen.

Socialdemokratin vann arbetarklassen och stora delar av medelklassen med reformer som riktade sig till breda löntagargrupper och som både moderniserade landet och frigjorde den enskilde: barnbidrag, socialförsäkringar, bostadsbyggande, studiemedel, barnomsorgsutbyggnad etc.

I slutet av 1980-talet kom denna reformiver av sig, under trycket från nyliberala strömningar, och vi förlorade valet 1991. När socialdemokratin så återkom 1994, fick vi först ägna oss åt budgetsanering efter de borgerligas vanstyre.

Men därefter återupptog Göran Persson reformerna: arbetslösheten halverades till år 2000, vuxenutbildningen byggdes ut genom Kunskapslyftet, den högre utbildningen byggdes ut, det gröna folkhemmet konkretiserades steg för steg, maxtaxa i barnomsorgen infördes.

När socialdemokratin vann valet 2002, så berodde det på att budgetsaneringen visat sig framgångsrik, men också på att väljarna kände sig trygga med ett parti som visste vad det ville och som inte tvekade inför att genomföra det.

Socialdemokratin måste nu med självförtroende och utan skygglappar återigen identifiera reformområden som har betydelse för de många människorna. Samhällets ständiga förändring leder till nya konfliktytor, men därmed också till nya reformbehov.

Vi har till exempel en arbetsmarknad som präglas av massarbetslöshet och undersysselsättning, samtidigt som många löntagare pressas hårt på sina arbetsplatser och har extremt svårt att få tiden att räcka till både arbete och familj. Många tjänstemän får acceptera obetald övertid, och många unga har det knappt bättre än gamla tiders daglönare. Människor som inte kan högprestera slås ut.

Detta motiverar starkare arbetsrätt och en förnyelse av arbetslivet, men också en ny arbetstidsdebatt i arbetarrörelsen, där frågor som den dagliga arbetstiden, semesterns längd och föräldraförsäkringen måste väckas igen.

Pensionssystemet, som ju visat sig vara ytterst sårbart och underfinansierat, måste reformeras så att också människor som inte kan arbeta till 70 ändå kan få en bra pension och en värdig ålderdom.

De borgerliga kommer naturligtvis att påstå att alla sociala reformer underminerar statsfinanserna. Men den kritiken faller platt till marken, när de själva går fram med nya skattesänkningar i mångmiljardklassen.

Vi har alla möjligheter att komma tillbaka. För de borgerliga så har stagnationen redan börjat. Fredrik Reinfeldt har visserligen deklarerat att han vill att moderaterna ska bli de nya ”samhällsbärarna”. Då avslöjar han emellertid inte bara sin brist på litterära referenser – ”Samhällsbärarna” i Leif G W Perssons klassiska roman från 1982 är sannerligen inga trevliga typer – utan också att han missförstått den efterkrigssocialdemokrati som han så gärna vill efterapa.

Det är inte, och har heller aldrig varit, socialdemokratins roll att vara ”samhällsbärare”. Det är ett statiskt, konservativt och passivt uttryck. Tankarna går snarare till Arvid Lindman än till Tage Erlander.

Nej, det är socialdemokratins roll att vara ”samhällsbyggare” – en progressiv, aktiv politisk kraft som med sociala reformer utvecklar samhället mot ökad jämlikhet och därmed ökad frihet för den enskilda människan.

Denna reformiver, denna lust att bygga samhället, måste vårt parti nu återerövra.

Morgan Johansson
Ordförande i socialdemokraternas valanalysgrupp