ÖVERSIKT. Också Systembolaget här på Vasagatan bygger nu om till självbetjäning. Det blir mer sålt per anställd och per kvadratmeter, dessutom lönsammare sorter. Av samhällsansvaret blir väl kvar ett sjavigt ställ med alkoholfria alternativ.

/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/solidariskalko4308.jpg  Debattbok: Solidarisk alkoholpolitik.
Författare: Sven Andréasson, Bengt Göransson, Jakob Lindberg, Svante Nycander, Gabriel Romanus, Barbro Westerholm.
Redaktör: Lars-Åke Augustsson.
Förlag: Hjalmarsson & Högberg.
 
/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/haag.jpg  Debattbok: Makt, mod och motstånd.
Författare: Benny Haag.
Förlag: Bonniers.
 
 /media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/bratt4308.jpg Memoarer: Med rent uppsåt.
Författare: Peter Bratt.
Förlag: Bonniers, 2007
 
/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/enquistx4308.jpg  Memoarer: Ett annat liv.
Författare: Per-Olov Enquist.
Förlag: Norstedts.

 
 /media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/kidnappadhjarna4308.jpg Populärvetenskap: Kidnappad hjärna
Författare: Miki Agerberg.
Förlag: Studentlitteratur, 2004.
 

Ett tidstecken så gott som något. Vi lever i en bag-in-box-epok. Det ska vara för mycket. Det ska vara flöde och omsättning. Konsekvenserna får nån annan ta hand om.

Men mitt i finanskrisen och efter att ha läst ett gäng böcker som bland annat handlar om supande börjar jag undra om det inte att ta begreppet nykterhet till heders igen.

Sofrosyne
Nykterhet i den gamla bemärkelsen måttfullhet; det som hos Aristoteles heter sofrosyne. Varvid att helt avstå från alkohol bara är en av de möjliga strategierna.

Måttfullhet som motståndshandling, som personligt uppror mot bag-in-box-kapitalismen.

Mot alkoholkapitalet
Antologin Solidarisk alkoholpolitik är inspirerande på många sätt. En sak är att författarna tror på politiska lösningar av samhällsproblem. Det är ganska ovanligt numera. De flesta politiska åtgärder eller åtgärdsförslag är ju snarast lösningar på imageproblem; de ingår i marknadsföringen.

En annan viktig sak är att författarnas kamp definierar sig direkt mot det internationella alkoholkapitalet och dess makt över våra sinnen. Att både konsumenter och lagstiftare är intensivt hjärntvättade till att köpa de där extra glasen för mycket och uppfatta det som nånting naturligt.

Skitjobbig med rätta
Ett helt annat tonläge har skådespelaren Benny Haags stridsskrift, byggd på den djupt personliga enmansföreställningen ”Inte mer än fullt, tack.” Han slutar supa i rättan tid och blir skitjobbig när han sen prompt ska övertyga alla andra om den direkta kopplingen mellan mysdrickande och allsköns elände; starkast är kanske poängen när Haag visar att alkoholens inverkan räknas bort i många av de våldsbrott vi förfasar oss över.

Han går till anfall med den omvändes påfrestande envetenhet. I motsvarande grad slår de som han vill nå dövörat till. Och just där nånstans ligger kanske problemet.

Att det finns en blind och döv fläck i själva kommersialiseringen av berusningen. Själva baksidan av det som överallt hyllas som valfrihet. (Valfångenskap?)

Som med nödvändighet tar sig uttryck i aggressiva överdrifter.

Rapport från kidnappad hjärna
Och just därför vore det dags för en måttfullhetsrörelse att kunna ta del i, en som verkar på flera plan, både personligt och politiskt

Enquists och Bratts memoarer skildrar bland mycket annat mekanismerna när supandet omärkligt tar över; när hjärnan kidnappas, för att låna ett välfunnet uttryck från vetenskapsjournalisten Miki Agerberg. De inringar också den grundläggande vanmakt som gjorde dem sårbara, och som i deras fall till slut besegrades av godare krafter: sofrosyne av olika slag.

Ett av de många ömsinta partierna hos Bratt är beskrivningen av farfadern Ivan och dennes insats som skapare av motbokssystemet:

”Detta gigantiska socialpolitiska experiment pågick mellan 1916 och 1955 och under den tiden existerade inte delirium tremens och skrumplever. Med tanke på att det idag dör omkring 5 000 personer varje år i Sverige som resultat av missbruk av alkohol kan man säga att han räddade livet på minst 200 000 personer. Ett imponerande livsverk.”

Nationalekonomi som fylleri
Och kan och bör inte börskrisen beskrivas som ett enormt kollektivt fylleri (byggt på en fundamental brist) som nu går mot sitt slut?

Så att Bratts ord om en vän som till slut dukade under vore tillämpliga på hela världen:

”Om jag hade lyckats bryta igenom barriären så långt att Hans skulle ha insett att det var sant så skulle han inte velat gå med på steg två, som skulle innebära en inre förändring och ett förändrat sätt att se på sig själv och sin omgivning. Det skulle ju betyda att han tidigare hade haft fel, att han hade förött så mycket, förstört så mycket, på felaktiga grunder.

– Nej, kunde han vråla, jag t&au
ml;nker inte ändra mig!”


Läs också: Ingemar Nilssons recension av Enquists Ett annat liv