Här hittar du en serie berättelser på temat arbetsliv, specialskrivna för LO-Tidningen av författarinnan Frances Tuuloskorpi.

Del 6: Fackligt arbete
Förbjudet att läsa böcker när man har paus. Tidningar är tillåtna. En av paketerarna hade fördjupat sig i en bok på sin paus och missat tiden, så arbetsledaren var tvungen att komma och hämta honom. Därför denna nya käcka ordningsregel. På anslagstavlan i pausrummet satt även en handskriven lapp: I Sverige alla får läsa vad de vil.

Nästa morgon tog jag med mig ett par böcker hemifrån. Det var fler som hade tänkt likadant. Böcker på svenska, finska, spanska och serbokroatiska låg redan utspridda på borden. Livsklubben fixade fram en hylla till varje pausrum och uppmanade alla att fortsätta fylla på vårt spontana arbetsplatsbibliotek.

När trågaren inte släpper iväg alltför veka degar, och maskinskötaren ställer in allting perfekt, så kan de sitta ner och bevaka ugnslinjen. När degen fastnar och det kommer dubbelbitar, då går det inte att sitta.

Det hade varit en lugn natt. Maskinskötaren hade råkat slumra till och hängde som en riktigt vek deg på stolen bredvid ugnen. Givetvis hade platschefen råkat passera just då. Han hade för vana att göra en nattrond ibland, inte alltid helt nykter. Order: Bort med stolarna!

Vi hittade dem i sopcontainern ute vid lagret, plockade upp dem och ställde tillbaka dem på sina platser vid ugnarna. Sällan tänker man på sånt när man säger ”fackligt arbete”. Och ändå är det en avgörande strid som ständigt pågår. Om arbetsledare och chefer får härja fritt, då får de blodad tand och kräver lättnader i arbetsrätten.

Del 5: Medlemsomröstning på nattskiftet

Det pågår en stegvis nedläggning av fabriken. Företaget vill låta en kvartsbas stanna kvar i stället för en vanlig arbetare med längre anställningstid. Går vi med på det, så ska två av dem som erbjudits stanna kvar på deltid, få heltid i stället.

Vi kör som vanligt en diskussion och medlemsomröstning under natten i fackrummet, om vad klubbens ställningstagande ska vara. Fast så mycket diskussion blir det inte. Nattarbetarna är trötta och fnissiga. Nån låtsas rota i röstlådan för att riva eventuella ja-lappar. Christian från kaklagret gormar: Måste vi rösta om en sån jävla dum grej?!

Det är min favoritscen i Fackklubb 459.

Varför?

För det första: Christian, och alla andra, tycker det är självklart att vi ska säga nej till att hjälpa företaget med nedläggningen genom att ändra på turordningen. Det är annars mycket vanligt – avvikelser från turordningsregler godkänns dagligen, överallt, av fackliga organisationer. När vi frågade medlemmarna sa alla nej, i sluten omröstning.

För det andra: Christian och de andra är så vana vid att rösta och bestämma över det kollektiva agerandet, att de har råd att tycka att en röstning är onödig. Bättre att medlemmarna klagar på att de får rösta en gång för mycket än på de inte blir tillfrågade!

För det tredje: Christian drar sig inte för att säga vad han tycker.
Den lilla scenen är en sammanfattning av det som var vår fackklubbs styrka. Det som man inte alltid såg när man var mitt i det, men som nu finns bevarat på film.

Fotnot: Med ”Fackklubb 459” avses den utmärkta filmen med samma namn, som finns att köpa eller hyra på dvd. Red.

Del 4: Morgonminne

Klockan är sex på morgonen, solen på sned över industriområdet. Det är strejk. Beslutet togs på ett möte i går kväll. De som annars skulle ha arbetat under natten, har stannat kvar utanför fabriken.

Strejkvakterna står och pratar utanför porten, andra är på väg tillbaka efter frukost på arbetarfiket som öppnar fem. Nu kommer dagarbetarna för att ta över. Det är kvinnorna som kommer, städarna och dagskiftarna. Några var med på mötet igår kväll, för andra är det som hänt en nyhet. Inte en förvånande nyhet, dock, utan en bekräftelse, diskussionerna har pågått länge.

Allvar i solskenet, och skratt. Nattens män går hem, och dagens kvinnor tar över. De bär thailändska sjalar, etiopiska slöjor, muslimska hucklen. De står strejkvakt, med stolthet. Jag tänker på bilden av kvinnan, arbetarkvinnan, invandrarkvinnan.
Hon är förtryckt och misshandlad. Man skall tycka synd om henne.

Över den bilden lägger sig för alltid denna junimorgon. En ung arbetskamrat står bredvid mig. Vi två är utsedda att förhandla.

– Titta, vad de är vackra! viskar han.

– En dag ska den siste kapitalisten dingla i den siste byråkratens tarmar!

– Din lilla anarkistjävel, flinar jag.

Vi passerar strejkvakterna och går in genom porten. Vi bär deras styrka med oss in. Vi vet, att vi ska vinna  en tillfällig seger, och ett morgonminne.

Del 3: Uppspikad

Det hade genomförts en förändring som killarna på kaklagret inte gillade. Nilsson spände ögonen i mig och sa: Om klubbstyrelsen har gått med på det här utan att fråga oss så ska vi spika upp dig på väggen!

Klubbstyrelsen hade inte gått med på förändringen, vi visste inte ens om den. (Och lagerkillarna satte stopp för den.) Men det händer faktiskt att man GÖR fel också. Att man missar att fråga dem det gäller. Glömmer, vimsar till det eller inbillar sig att man redan vet vad folk tycker.

Och då kan man ge sig fan på att det blir fel.

Nu är det två ärrade gerillakrigare från Eritrea som inte skräder orden. Det har blivit fel i en turordningsfråga, och jag är inte vatten värd. Den första känslomässiga reaktionen – man blir lack. Jäkla gnällspikar! Försök själva göra rätt jämt så får ni se hur lätt det är!
Men sen, vid närmare eftertanke: Vad bra! Att de vet sitt

värde, att de vet vad som gäller. Att de inte låter sig hejdas av respekt eller auktoritetstro eller vänskapsband. Att de slåss för sin rätt. Att det brinner.

De gå
nger jag som förtroendevald blivit uppspikad på väggen har varit de allra bästa stunderna. Inte de trevligaste eller tjusigaste men de bästa.

Del 2: Julvört

Vid travarna med julvört har det uppstått en klunga. Den är inte statisk. Några av arbetarna har stått där rätt länge, andra stannar till och går vidare, nya ansluter. Det är en sådan samling som uppstår när orderplockarna har något att diskutera, och varom arbetsledare har sagt: Ni måste sluta stå i klungor och prata skit!

Orsaken till klungan är att julvört med russin har paketerats i påsar för julvört utan russin. Det står alltså inte på förpackningen att brödet innehåller russin. Vi diskuterar om vi verkligen ska skicka ut det felpackade brödet till butikerna.
Men varför bryr vi oss? Är det verkligen vårt problem?

Kom närmare och lyssna på vad som sägs i klungan! Ingen pratar om arbetsmoral eller företagets bästa. Replikerna är subjektiva, de sätter likhetstecken mellan ’arbetarna’ och ’konsumenterna’, som om båda vore vi.

– Jag skulle bli skitförbannad om jag blev lurad att köpa julvört med russin, russin i brödet är äckligt!

– Jag är allergiker, man blir tokig om det står fel på förpackningar!

Vi frågar inte arbetsledaren hur vi ska göra. Vi misstänker att han tänker på klockan och pengarna och säger: Kör bara! Så vi bestämmer själva att julvörten inte ska skickas ut.

I detta ögonblick, när vi sätter likhetstecken mellan ’vi som arbetar’ och ’vi som äter’, så vägrar vi att acceptera lönearbetets villkor, ty det är något som står i vägen mellan vi och vi.

Del 1: Duell med arbetsgivare

Han har kommit, uppifrån, för att läxa upp oss. Visa vem som bestämmer. Nu får det vara nog med motstånd.

Rummet är fullt av chefer från alla nivåer. Han sitter längst bort, nära bordsänden. Det är tomt på stolarna mitt emot honom. Ingen vill sätta sig emot den högste.

Jag går igenom rummet, fixerar honom med blicken hela vägen, väljer stolen mitt emot honom. 000Min kamrat har först slagit sig ner på en stol nära dörren, bredvid de vettskrämda arbetsledarna. Men han reser sig, går genom rummet han också, och sätter sig bredvid mig.

Jag lutar mig framåt en aning. Fixerar. Jag har de strejkande i ryggen, deras ilska. En lugn ilska. Lugnet bottnar i att vi vet att han är onödig men inte vi.

Han har redan bleknat. Rösten är osäker när han säger de bestämda orden uppifrån. Nu lämnar han lucka och jag fyller den. Fyller den med våra ord, nerifrån. Blicken i hans. Han kunde ha avbrutit mig, återfört oss till sin dagordning, men det är försent. Medan jag talar skjuter han stolen bakåt. Han reser sig, backar.

Nu har vi sagt vårt. Vi reser oss. Vi lämnar rummet.
 
Frances Tuuloskorpi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen