NY BOK. Den har följt mig genom en vintermånad som känts sibirisk i sin monotoni, James Meeks succéroman Den yttersta kärlekens Gulag, och fast den varit en trogen följeslagare i snön kommer jag att glömma den fort.

Egentligen har den allt. Historien om en vinter i Sibirien 1919 där världshistorien står och väger mellan röd och vit makt, ett blad i ryska revolutionens stora våldsamma bok vänds långsamt och författaren tvekar inte att pressa in allt han läst och lärt i sin roman. Han har uppfunnit en liten stad vid järnväg och vatten – som så många små sibiriska städer – där de tjeckiska ockupationsstyrkorna fruktar de rödas ankomst, ryktena om en galen och övermänsklig förrymd lägerfånge och en rysk självstymparsekt. I centrum finns den vackra Anna Petrovna, fotograf och mamma till en son som binder henne till en man som uppfinner sin egen död för att komma undan allt. På så vis blir hon ”änkan” i historien, den både ärbara och åtråvärda.

Det är ”ryskt” så att alla rekvisitaförråd skulle jubla – som gjort för film i varje scen – och storslaget tänkt och sammansatt. Översättaren John Swedenmark har bärgat en enorm text med triumfatoriska inslag där naivism och en nästan gummiaktig nutidskänsla i språket smyger in i replikerna.

Ändå framstår James Meeks idéer i romanen som mycket intressantare än romanen själv. Det är liksom som om den myllrar över alla bräddar, och myllret döljer de stora frågor den är byggd av. Faktiskt påminner denna ”ryska” roman mycket om de framgångsrika amerikanska superstjärnornas böcker, typ Jonathan Safran Foer eller Nicole Krauss.

Meek intresserar sig för konflikten mellan ett liv med människor man älskar, och att offra sig för en större sak. En evig fråga för trosvissa eller idealister, en del av varje revolution, högaktuell i dag när religiös fundamentalism förändrar liv och politik.
Valet att offra sig själv har oftast varit manligt, män förförs av stora idéer oftare än kvinnor. Men i själva verket är det ju andra – framförallt barn – som  dessa män offrat med glorian i behåll. Medan kvinnor varit självuppoffrande på ett oglamouröst sätt. Så också här, och Anna Petrovna får bli vår ställföreträdande ömma kamrat som ser och förlåter allt – det är också hon som med sin primitiva kamera, utgör den första länken av det som ska bli 1900-talets historiska vittne: fotografen. Imponerande, som sagt, men för svalt.

Titel: Den yttersta kärlekens Gulag av James Meek
Översättning: John Swedenmark
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Ulrika Milles
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen