Jobben måste anpassas till vad människor klarar, inte tvärtom. LO:s nya policydokument om sjukförsäkringen betonar arbetsgivarnas ansvar för att människor inte ska slås ut.

Fler sjukskrivna ska tillbaka till arbete, sa regeringen när den gjorde om sjukförsäkringen 2008. Men i dag är det svårt att se någon som helst jobbskapande effekt av regeringens så kallade rehabiliteringskedja, hävdar LO:s välfärdsutredning, som tillsattes efter LO-kongressen förra året.

Granskar man Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans statistik om dem som passerat den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen visar det sig att bara 17 procent är i någon form av sysselsättning. Då räknas alla typer av anställningar in, som korta timanställningar, jobb med lönebidrag och anställningar vid Samhall. Med tanke på att en tredjedel av de utförsäkrade hade sjukpenning på deltid innan de åkte ut, och i många fall redan arbetade på deltid, går det inte att tala om någon sysselsättningsökning alls, enligt välfärdsutredningen.

Samtidigt har regeringens politik gjort att människors förtroende för sjukförsäkringen – och för Försäkringskassan – har sjunkit dramatiskt. Till det bidrar inte bara de hårdare kraven för sjukpenning och sjukersättning, utan också det sänkta inkomsttaket, som gör att fyra av tio i dag inte har hela sin inkomst försäkrad i händelse av sjukdom.

För att vända utvecklingen och återställa förtroendet har LO i olika sammanhang föreslagit en kriskommission för sjukförsäkringen. Det policydokument som LO:s välfärdsutredning nu publicerar (och som LO:s styrelse står bakom) beskriver hur en omställning av sjukförsäkringen skulle kunna se ut på lite längre sikt, med en blandning av konkreta förslag och övergripande riktlinjer.

En principiellt viktig LO-ståndpunkt är att människor ska vara försäkrade i det skick och den livssituation de befinner sig i – annars ger försäkringen inget verkligt skydd mot fattigdom för dem som blir sjuka. Det betyder att rätten till sjukpenning måste bedömas mer individuellt, och att den försäkrades ålder, utbildning, bosättning och liknande ska kunna vägas in.

Dessutom vill LO att den behandlande läkarens röst ska väga tyngre. Ingen ska kunna nekas ersättning bara utifrån bedömningar av Försäkringskassans medicinska rådgivare, som inte har träffat den försäkrade.

Att karensdagen ska slopas, att sjukpenningen ska vara 80 procent av inkomsten under hela sjukskrivningen och att inkomsttaket ska höjas är gamla välkända LO-krav. LO ser också behov av en ersättning som kan ges längre än sjukpenning, utan att för den skull förutsätta att arbetsförmågan är nedsatt för gott. Här har en lucka uppstått sedan möjligheten till tidsbegränsad sjukersättning försvann. Den skulle kunna täppas till genom att rehabiliteringsersättning får ges under längre tid än i dag.

Sedan alliansregeringen tillträdde har arbetsgivarnas ansvar för sjuka anställda begränsats. Den medfinansiering av sjukpenningen som S-regeringen införde har slopats, liksom arbetsgivarnas skyldighet att göra en rehabiliteringsplan. Ansvaret för rehabiliteringen har i stället skjutits över till den enskilde.

LO vill vända på det förhållandet, så att arbetsgivarnas ansvar åter betonas. Dagens tidsgränser i rehabiliteringskedjan, där villkoren för sjukpenning skärpts, ska omvandlas till ”stödjepunkter” där den sjuka får ökande rättigheter till rehabilitering.

Konkret kan det innebära att arbetsgivaren senast efter tre månader ska utforma en plan för rehabiliteringen, annars får han betala sjuklön för den tid då en sådan plan har saknats. Försäkringskassan, behandlande läkare med flera ska förstås delta, men huvudansvaret för att få i gång processen läggs alltså på arbetsgivaren. Det motiverar LO med att det bara är arbetsgivaren som kan anpassa arbetsplatsen efter den anställdes förutsättningar – ett ansvar som arbetsgivarna faktiskt redan har enligt arbetsmiljölagen.

I individens rehabiliteringsrättigheter kan flera delar ingå, till exempel möjligheter att utbilda sig för ett annat jobb. LO anser att ingen ska kunna bli uppsagd, eller bli av med sin ersättning från sjukförsäkringen, så länge rehabilitering pågår. Alla ska ha rätt till företagshälsovård.

Staten har huvudansvaret för att de här förbättringarna kommer till stånd, men LO vill dessutom se ett utbyggt rehabiliterings- och omställningsavtal mellan fack och arbetsgivare, som reglerar hur arbetsgivaren ska anpassa arbetsplatsen, arbetstid, arbetsorganisation och liknande. I utbyte mot ett sådant avtal kan LO tänka sig att arbetsgivarnas sjuklöneperiod förkortas, eller helt avskaffas.