Lite i det fördolda blev förra veckans riksdagsdebatt om våra socialförsäkringar en studie i hur snillrikt den borgerliga alliansen tänkt när de ökat våra inkomstskillnader.

Nedmonteringen av våra trygghetssystem har nämligen mötts av motsvarande skatteökningar av en undanskymd post i våra socialförsäkringar.

På så sätt har regeringen hindrat att de pengar som sparas genom sämre a-kassa och sämre sjukförsäkring går tillbaka till de löntagare som en gång betalat dem.

I stället kan regeringen plocka ut dessa miljardtals kronor, under 2011 hela 66 miljarder, och fördela dem som de behagar, via rut, rot eller jobbskatteavdrag.

För att börja från början:

Allteftersom trygghetssystemen har monteras ned har de två posterna ”sjukförsäkringsavgift” och ”arbetsmarknadsavgift” successivt sänkts i våra sociala avgifter, alltså de avgifter som arbetsgivarna betalar in till staten för sina anställda.

När fler utförsäkras och blir av med sina stöd behövs ju inte lika mycket pengar.

Genom de sänkta avgifterna gick staten 2011 miste om omkring 71 miljarder kronor i inkomster från arbetsgivarna jämfört med vad den skulle ha fått om avgifterna varit lika höga som när alliansen tillträdde 2006.

Nu till det riktigt intressanta:

Om staten skulle låta dessa miljarder stanna kvar i arbetsgivarnas fickor i form av generellt sänkt arbetsgivaravgift skulle det troligen inte dröja länge innan arbetstagarna ställde krav på att också kompenseras.

Det är ju faktiskt arbetstagarna som en gång har avstått löneutrymme för att bygga upp de trygghetssystem som nu monteras ned.

En inte särskilt vågad gissning är att arbetstagarnas organisationer då skulle kräva att få tillbaka sin del genom högre lönekrav.

Nej, högre löner måste undvikas. Det räcker med oredan kring de verkningslösa 14 miljarder kronor som regeringen satsat på sänkt arbetsgivaravgift för unga.

Se i stället till den finurliga stapeln till höger i illustrationen här intill.

Bland de socialförsäkringsavgifter som arbetsgivarna betalar finns också en så kallad ”allmän löneavgift”.

Den infördes 1995, egentligen för att få in pengar till EU-avgiften. I dag har den kopplingen försvunnit och den allmänna löneavgiften fungerar inte som något annat än en rak skatt.

Genom att höja den allmänna löneavgiften i takt med att socialförsäkrings- och arbetsmarknadsavgifterna har sänkts så stoppar regeringen alla krav på kompensation till löntagarna i form av högre löner och regeringen kan i stället själv besluta om hur pengarna ska användas.

Höjningen sedan 2006, från 4,40 till 9,21 procent av lönesumman, har därmed givit statskassan hela 66 miljarder kronor mer år 2011 jämfört med nivån 2006.

Och det är här som förra veckans utskottsdebatt i riksdagen kommer in.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jasenko Omanovic har studerat skatteuttagen och undrade nu vad staten egentligen gör med de miljarder kronor som flödar in via den allmänna löneavgiften. Det är ju egentligen avstått löneutrymme.

Något ordentligt svar fick han inte, annat än att en del av pengarna går till att fylla hålen efter de omfattande jobbskatteavdragen. Även rut, rot, och andra verkningslösa system har skapat stora hål i statskassan att fylla igen. Och vad lämpar sig då bättre än att slänga in de pengar som landets arbetande befolkning en gång avsatt för att bygga upp stöd om de en dag skulle bli sjuka eller arbetslösa.

Inkomstskillnaden blir än större om vi ovanpå detta lägger det faktum att arbetstagarna nu ofta får betala egna inkomstförsäkringar genom facken då det allmänna systemet monteras ned.

Det löneutrymme som arbetstagarna en gång avstod från för att bygga trygghetssystem får de nu alltså betala en gång till i form av egna sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringar.

De ursprungliga pengarna används ju numer till läxhjälpspeng och inhyrda drinkblandare.